Förra årets mest lästa text på Det Goda Samhället var en text jag skrev med anledning av Anders Zorn-utställningen på Nationalmuseum. Expressen hade valt att skicka dit en recensent som dels föraktar och hatar Zorn, dels saknar all förståelse för svenskarnas kärlek till sitt kulturarv. Jag tror inte det är en slump att just den texten fick så många läsningar.

Jag menar inte att texten skulle vara särskilt märkvärdig – det fanns mängder med minst lika läsvärda texter på DGS under 2021. Vad jag menar är att textens popularitet är ett belägg för hur viktigt kulturarvet är för oss svenskar och hur oerhört trötta många är på det ständiga förminskandet av det.

För en majoritet av svenskarna, vågar jag påstå, betyder Zorn oerhört mycket. Hans målningar är mer än tavlor – de speglar en värld de allra flesta av oss har en anknytning till, genom dem som gått före oss. Det spelar ingen roll hur ivrigt dagens museiintendenter och konstkännare försöker få oss att tro vårt Sverige aldrig funnits, att nationalromantiken enbart visar en förskönad bild och att Sverige bara var en miserabel leråker innan folkhemmet byggdes. Vi älskar vår Zorn, och känner oss besjälade av hans målningar, oavsett vad det politiskt korrekta etablissemanget anser om den saken.

Varför det är så fult och fel av svenskar att bejaka sitt kulturarv är en gåta som jag skrivit om många gånger tidigare. Jag har ännu inte hittat något svar på den gåtan, förutom möjligen att ett kulturlöst folk är lätt att styra. Om vi ständigt matas med att vi ingenting har, ingenting är, ingenting någonsin varit, är det klart att det är betydligt enklare för de styrande att få oss att gå med på samhällsomvandlingar som vi annars skulle ha satt ner foten emot.

Invandringen är en sådan samhällsomvandling. Inte när den är restriktiv och genomtänkt, med medborgarnas och kulturarvets bästa i fokus – då kan invandring vara både positiv, berikande och nyttigt för samhället. Men när den sker utan hejd och utan eftertanke är den enbart destruktiv.

Det ser vi med plågsam tydlighet idag. Vissa invandrartäta områden i Sverige tagits över av kriminella, andra har förvandlats till islamistiska kalifat, där kvinnor tvingas underordna sig religiösa klädkoder och inte till fullo omfattas av den demokrati våra förfäder lagt grunden till. Att detta alls kunnat ske beror på de tre statsmakternas respektlöshet mot de svenska värderingar som byggt landet.

Jag tror inte att de tänkte riktigt så långt när de, för decennier sedan, startade propagandakampanjen mot det svenska kulturarvet. Alltsammans var sannolikt ett experiment. ”Vi gör det därför att vi kan”. Men de är säkert rätt nöjda ändå. För de sittande politikerna innebär de många så kallade ”utanförskapsområdena” en ständigt förnyad valboskap, som lägger sina röster på de partier som vill behålla och öka bidragen. För massmedierna betyder det stoff till ständiga sensationsrubriker, som lockar till klick och lösnummerinköp.

Själva behöver de sammanvuxna statsmakterna sällan eller aldrig konfronteras med konsekvenserna, eftersom de oftast lever i skyddade enklaver dit ytterst lite av problemen når. Så länge medborgarna kan beskattas är därför ingen större skada skedd.

Anders Zorns, och för den delen Carl Larssons, målningar av svensk kultur sticker i ögonen på dessa maktmänniskor. Jag är rätt säker på att det är ganska många inom den politiska och massmediala eliten som helst skulle vilja förbjuda alla dylika skildringar av Sverige eftersom de kan väcka kärlek till kulturarvet. Därför är det klart att det retar dem till vansinne att så många svenskar än idag, trots decennier av antikulturell propaganda, känner en stark kärlek till just dessa målningar och kan identifiera sig med Zorns och Larsson skildringar av vardag och fest i det gamla Sverige. ”Hur är det möjligt att vi inte har lyckats fostra populasen bättre än så”?

Det är möjligt därför att folksjälen inte kan dödas så lätt, inte ens av socialdemokratins och de stora mediehusens samlade maktapparat. Det konservativa stråket och anknytningen till vår historia finns inom så många av oss, oavsett bildningsnivå och samhällsklass. Zorns midsommarfester och dalkullor, Larssons familjeskildringar eller, för den delen, Frödings frejdiga diktning och August Strindbergs odödliga dramatik, finns i våra gener.

Det här är sådant som anses självklart när det gäller andra folk än det svenska. Alla har rätt till sin kultur, från samer till kurder. Bara etniska svenskar är undantagna. Men det är svårare än statsmakterna tror att sudda bort kulturarvet. Än idag vet de flesta av oss vilka vi är och var vi kommer ifrån. Och vi älskar vår Zorn oavsett vad kulturhatande kultursidor anser om den saken.

Det är, tror jag, den främsta anledningen till att texten om Zorn-utställningen blev förra årets mest lästa text. Det gör mig varm inombords och mycket glad för det betyder att den kulturella medvetenheten fortfarande är stark, trots överhetens alla försök att underminera den. Och nu när vi skriver 2022 är det svenska kulturarvet viktigare än någonsin.