Politiker måste för det mesta förhålla sig till den allmänna opinionen. I diktaturer är det mindre väsentligt, i demokratier en nödvändighet. Vid varje val måste politikerna övertyga medborgarna om att just deras politik är bäst för väljarna och landet. Nyligen har dock politikerna blivit tvungna att förhålla sig till en ny maktfaktor, aktivistiska domstolar. I federationer finns det ofta författningsdomstolar, som i USA och Tyskland, som utan barmhärtighet kan slå ner på lagar stiftade av politikerna; lagarna kan dömas vara grundlagsstridiga. I Sverige har domstolarna en begränsad lagprövningsrätt och Högsta domstolen har endast i vissa fall dömt en svensk lag som grundlagsstridig och otillämplig.

På kontinenten har flera domstolar nyligen påbörjat en aktivistisk agenda och dömt regeringar för att inte uppfylla kraven i Parisavtalet (om det så kallade klimathotet). Domstolarna har helt enkelt underkänt regeringarnas handlande, alternativ kritiserat frånvaron av handlande. För att förstå fortsättningen bör det nämnas att det finns två Europadomstolar: Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strassburg och EU:s egen Europadomstol i Luxemburg som dömer i tvister mellan EU:s stater eller mellan EU-staterna och Kommissionen 

Den kanske mest uppmärksammade domen stod Tysklands författningsdomstol för då den nyligen fastslog att regeringen inte gjort tillräckligt för att skydda kommande generationers rättigheter, en historisk dom. Frankrikes författningsdomstol har också hävdat att den franska regeringen gör alldeles för lite för att uppnå klimatmålen (enligt Parisavtalet) och kan vara medskyldig till effekterna av global uppvärmning . Denna dom skulle kunna öppna upp för skadeståndsanspråk mot den franska staten för skador till exempel på grund av översvämningar etc. I Portugal har ungdomar dragit hela EU, och ett antal stater, inför Europadomstolen för mänskliga rättigheter. I Holland har en miljöorganisation dragit holländska regeringen inför domstol och 2020 dömdes regeringen av landets högsta domstol att snarast minska utsläppen med hela 25 procent inom bara ett år . Resultatet blev bland annat att ett kolkraftverk fick stängas och att antalet kor minskas. I Frankrike gjorde fyra NGO:s (bl a Greenpeace och Oxfam) en namninsamling med drygt två miljoner underskrifter, drev en process där de hävdade att franska regeringen inte uppfyllde Parisavtalets villkor och vann. Målet kallades ”århundrades rättegång”.  

I ett annat fall stämde ett antal privatpersoner och samer hela EU i Europadomstolen för brott mot Parisavtalet, men talan ogillades då enskilda personer (i princip) inte har någon talerätt. En EU-stat eller Kommissionen kan dock stämma EU inför dess domstol.  

Det är inte bara regeringar och organisationer som EU som stäms. Shell, med huvudkontor i Holland, dömdes där att med sina 1 100 dotterbolag i 160 länder halvera sina utsläpp före 2030. Om domen står sig blir den historisk .  

Här ser man en spänning mellan politik och juridik. Miljövårdsorganisationer och individer stämmer stater och företag för brister i efterlevandet av Parisavtalet och kräver, i vissa fall, skadestånd. De kan välja mellan tre olika domstolar: nationella domstolar, Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna eller EU-domstolen. Kan politiker/regeringar bli straffade om man inte når upp till kravet om max 1,5 grader uppvärmning? Knappast, men olika lagar gäller i olika länder och Parisavtalet sätter ramarna. Mänskliga rättigheter har för första gången dragits fram som anledning i dessa mål. Domstolarna kommer naturligtvis inte att lösa klimatproblematiken men troligtvis skjuta politikerna framför sig.   

Kanske för att förekomma domstolarna kräver EU-kommissionens ordförande Ursula van de Leyden nu en reducering av CO2-utsläppen med hela 55 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivå. Kraven är enorma och kommer att bli svåra (om inte omöjliga) att genomföra och massor av lagar måste anpassas. Mellan 1990 och 2019, d v s under 29 år, minskade EU-utsläppen med 25 procent, nu skall man göra ännu mer på bara nio år. Utsläppsminskningen måste helt enkelt dubbleras, från 2,2 procent till 4,5 procent årligen vilket svårligen kan göras.  

Det kommer att bli svårt att få med alla länder i EU på dessa inskränkningar. Trots de tuffa utsläppskraven från Kommissionen och domstolarna anser vänstern och miljöpartierna att man går för långsamt fram. Hur skall minskningarna ske, hur tänker domstolarna som utan ansvar eller konsekvensanalyser trycker på? I år lyckades man inte ens i ett toppmöte komma överens om att minska fossila subventioner. Om resultat från domstolsutslaget i Holland ger någon fingervisning så måste kol- och fossila kraftverk stängas ner och i vissa länder även atomkraftverken. Varifrån skall elen komma? Rysk fossilgas? Som om inte detta vore tillräckligt problematiskt så tillkommer konkurrensaspekten för EU-företagen. Om dessas utsläpp måste minskas till stora kostnader blir det till nackdel för europeiska företag både på hemma- och världsmarknaden. Därför måste en så kallad gränsjusteringsmekanism skapas, det vill säga klimattullar, vilket kan komma i konflikt med WTO:s (Världshandelsorganisationen) regler om frihandel.  

Resultatet kommer att bli så kallade ”blackouts” i stora delar av EU då el-produktionen inte kommer att hålla jämna steg med en allt mer ökande elkonsumtion (elbilar, eldrivna stålverk, Internet, streaming/sociala medier etc). I Kina vet vi redan svaret, delar av regioner och dess industrier har stängts ner vid olika tider på dygnet. För att motverka detta har Peking beordrat kolgruvorna att kraftigt öka produktionen av kol. Både Kina, Indien stora delar av Asien och Afrika, kommer att fortsätta att vara beroende av kol – det mest förekommande fossila bränslet och dessutom det billigaste – oavsett vad väst anser. Det finns stora anledningar att fasa ut kol och vissa ”skitiga” fossila bränslen, men att göra det utan att ha ersättningsenergi och/eller utan konsekvensanalys är att närapå begå självmord. Resultatet kan bli dysfunktionella europeiska samhällen med konstanta elavbrott, kalla bostäder, brist på drivmedel och därmed brist på mat i affärerna. Social oro kan följa med starka motsättningar mellan de som har och de som inte har tillgång till mat, bränsle och energi.  

Domstolarnas agerande reser många svåra frågor. Skall domarna eller politikerna bestämma över klimatet?  Skall en domstol inom EU bestämma hur företag utanför EU skall förhålla sig till klimatet, det vill säga skall domstolar inom EU ha så kallade extraterritoriella befogenheter och lägga sig i andra länders angelägenheter? Vad skulle Peking säga om en domstol i Holland tvingar ett raffinaderi i Kina att stänga? Vem ska kontrollera/hålla igen domstolarna? EU-kommissionen och EU-parlamentet är uppbragda över att Polen och Ungern tillsätter domare på politiska grunder (vilket land gör inte det?). Kanske bör de andra EU-staterna fundera på samma tillvägagångssätt så inte de s k oberoende domstolarna löper amok.  Världen verkar falla ihop om inget görs och falla ihop om något görs: ”Damned if you do, damned if you don’t”.