Igår (18/12 2021) skrev Patrik Engellau här om blattesvenskan. Språket beror inte på, menar Engellau, att talarna inte kan prata riktig svenska, utan det är ett val de gör för att framhäva sin identitet:

”Med dialekten vill blatten utmana svensken genom att bestämt markera att han förkastar svenskens språk och därmed svenskens kultur och i sista hand svensken själv.”

Många blandar ihop blattesvenska med bruten svenska:

”Den teori om blattesvenskan som jag nu framlagt är vad jag vet inte bevisad. Jag har träffat människor som hävdat att språkvarianten i stället är en defekt som beror på otillräcklig bekantskap med den riktiga svenskan. Blattesvenskan skulle i så fall vara ett så kallat interimsspråk, något man talar på vägen från ett språk till ett annat. Men det tror inte jag på.”

Patrik Engellau har helt rätt. Invandrare som pratar bruten svenska, pratar en svenska som är färgad av modersmålet. En iranier som inte är bra på svenska kommer till exempel att prata med tydlig persisk brytning.

De som talar blattesvenska talar alla på samma sätt och använder samma vokabulär, oavsett om de själva, eller deras föräldrar, kommer från ett arabland, Iran eller Somalia.

Även helyllesvenska wannabeblattar, till exempel gangsterrapparen Einár, som anammar blattesvenskan, låter likadant som talarna med invandrarbakgrund.

Blattesvenskan är således vad lingvister kallar en ”sociolekt”, ett sätt att prata som utmärker en social grupp. Gruppens medlemmar befinner sig i Rinkeby i Stockholm eller i Rosengård i Skåne.

Självklart finns det regionala variationer.

Engellau har observerat att det i detta val av språk finns ett avståndstagande mot den svenska majoritetskulturen:

”Blattesvenskan är således, vad jag kan förstå, ingenting oskyldigt. Den är ett ständigt utdraget långfinger mot Sverige och svenskarna. Innebörden är att talaren inte vill integrera sig och om det blir nödvändigt endast så lite som möjligt.”

Jag har själv upplevt detta. En ung man jag kände som arbetade som lärare, och bland svenskar talade god och normal svenska, skiftade språk när han var bland ”blattar”.

Men inte bara språk, utan även kroppsspråk – minspel och gester.

Och det stannade inte där. Den goda svenska, som han behärskade, använde han även bland ”blattar” men då i syfte att förlöjliga ”svennar”. Han talade liksom överdrivet god svenska för att betona att han spelade en roll.

Han var tillgjort artig och formell.

När han var lärare i skolan var den goda svenskan hans eget språk. När han var broschan bland broschorna var den goda svenskan de andras språk.

Det påminde om när svensson imiterar överklassens ”fiiina” språk.

Beteendet avslöjade att läraren, samtidigt som han förlöjligade den, såg den goda svenskan som överlägsen blattesvenskan. Han förknippade den med högre social status.

Läraren är bara ett exempel. Jag skulle kunna nämna fler.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 (swishnumret stämmer, även om namnet inte är Mohamed Omar eller Eddie) eller bli månadsgivare på Patreon