Kanske är det årstiden, mörka december med julen i antågande, som gör att jag gärna minns gångna tider. Eller beror det på tillståndet i dagens Sverige? Jag vet inte, men en sak vet jag och det är att det var mycket som var bättre förr.

De som hatar att man minns det Sverige som en gång fanns brukar beskäftigt fnysa att ”allt var inte bättre förr”, och sedan ta upp allt som var sämre förr. Det gamla Sverige – landet som fanns innan det experimentella socialdemokratiska folkhemsbygget – utmålas som en grå sörja av fattigdom, ångest och misär utan vare sig en minnesvärd historia eller ett kulturarv värt att bevara. Och folkhemmet har liksom alltid sett likadant ut, med skjutningar och gängkriminalitet, menar de.

De antyder också att vi, som hävdar att det var trevligt att bo i ett land där man kunde ha ytterdörren olåst och slippa skjutgalna klangangsters på gator och torg, har en romantiserad bild av det ”gamla” Sverige.

Så är det naturligtvis inte alls och endast den som bara förmår hålla en tanke i huvudet skulle få för sig något sånt. Jag har ännu aldrig träffat någon som romantiserat det gamla Sverige, och det gör jag inte själv heller. Jag har tvärtom en mycket klar bild av det som idag kallas Fattigsverige, eftersom både mina morföräldrar och mina farföräldrar växte upp och levde mitt i det. Jag fick alltså höra berättelserna direkt från källan.

Jag kunde sitta och lyssna i timmar när min morfar berättade om sin barndom och uppväxt. Sex år i folkskola, därefter ut i tungt arbete vid 12 års ålder. Det var närmast obegripligt för mig som inte ens började sommarjobba förrän vid 13 och då med att plocka jordgubbar några timmar om dagen.

”Ni får äta så mycket jordgubbar ni vill” sa odlaren fryntligt och det gjorde vi förstås. Sen cyklade vi till stranden där vi badade och solade och hade det alldeles förträffligt tills solen gick ner.

Så var det inte för morfar, precis. Han fick jobba hela dagen, från tidig morgon till sen kväll, och när han kom hem till torpet fick han fortsätta jobba även där. Det var så det var – alla händer behövdes, helt enkelt, inte minst i en fattig torparfamilj. Därför var han tacksam över mycket av det som folkhemmet innebar, både för honom själv och andra. Men något hade gått förlorat också, tyckte han. Glädjen över de små tingen i livet. En karamellstrut någon gång, när det var marknad. Barfotaspring på sommarängen och snöbollskrig på vintern. Knäcken som kokades till jul och doften av gran i den lilla torpstugan.

Mest saknade han de små lantbruken som gav människor möjlighet att försörja sig själva med mat och förnödenheter.

”Jag förstår inte varför de nödvändigtvis skulle tvinga alla att flytta in till städerna och varför de var tvungna att slå sönder småbruken. Det är klart att det behövs folk i fabrikerna men det behövs väl småbönder också”, sa han ofta.

Idag verkar många tro att människors förmåga att känna glädje och lycka på något sätt växte fram parallellt med folkhemmet. Det är naturligtvis rent trams. Givetvis mår folk bäst om de har mat på bordet och tak över huvudet, det är nog de flesta medvetna om, men materiellt välstånd är inte synonymt med lycka och arbete och slit är inte synonymt med misär. Allt är inte svart eller vitt.

Och folkhemmet då, med det växande välståndet och samhällskontraktet som skulle motivera de höga skatterna? Det har också försvunnit nu. Dagens Sverige liknar alltmer ett laglöst land där skuggsamhällen tillåts växa fram medan skötsamma medborgare kontrolleras allt hårdare. Allt färre tvingas betala för allt fler och vi förväntas inte ens fråga vad vi får för skattepengarna.

Det är förmodligen den främsta orsaken till att dagens politiker låtsas som om allt var värre förr och ondgör sig över att människor saknar den tid då de kunde leva tryggt och utan rädsla. Att erkänna att det var mycket som var bättre förr skulle ju vara att erkänna ett misslyckande. Helt omöjligt, med andra ord, eftersom det är ett ord som inte finns i den politiska vokabulären.