Alla incitament som mänskligheten någonsin erbjudits kan indelas i piskor och morötter. Något tredje alternativ finns inte (tror jag i alla fall). Piskor är sådant som risken att hamna i helvetet samt fanjunkarens utskällningar för dåligt bäddade sängar och otillräcklig vapenvård. Morötter är löneförhöjningar och 72 jungfrur i paradiset för den som vågar åta sig martyrskapet.

Jag hade en visserligen onödig men intressant diskussion med min portugisiskafröken om vilket av de två tillgängliga incitamenten som är det bästa. (Skulle jag för ämnets onödighet låta bli att skriva om det? Men tänk så mycket oviktigt som i alla fall upptar samhällets uppmärksamhet, film, sport och litteratur till exempel.)

Spontant föreslog hon tumskruvar men tog genast tillbaka vid tanken på hur jobbigt det vore att försöka förse hela styrelsen i något multinationellt storbolag med sådana tortyrinstrument.

Efter viss eftertanke föreslog jag att morötter var starkare än piskor. Hur menar du då? frågade hon. Jo, för när mänskligheten förbereder sig för något riktigt storartat projekt så är det morötter som driver dem. Jag tänker på kommunismen. Vad var det Lenin, Stalin och Mao Zedong lovade sina anhängare? De lovade att föra sina folk till historiens grandiosa slutpunkt, det klasslösa, kommunistiska överflödssamhället.

Jag undrar jag, sa portugisiskalärarinnan, om inte det som särskilt motiverade sovjetmänniskorna mer var rädslan för att hamna i Gulaghelvetet än att deras barn eller barnbarn skulle få uppleva det kommunistiska paradiset.

Men tänk på Jesus och kristendomen, sa jag. Där tror jag det var den himmelska moroten som lockade. Att få tillbringa evigheten vid Guds bord och umgås med andra intressanta personer som befunnits värdiga! Jag själv skulle gärna samtala med exempelvis Albert Einstein så att han äntligen kunde förklara relativitetsteorin som jag aldrig begripit. Vi skulle ju ha tid på oss.

Tveksamt, sa lärarinnan. Jag tror att hotet om helvetet var ett ännu starkare incitament. Risken att tvingas brinna, törsta, hungra och torteras av flinka smådjävlar till tidens slut betraktades säkert som en ännu större fara.

Efter ett tag enades vi om att alla mänsklighetens särskilt märkvärdiga projekt troligen utnyttjade hela den arsenal av påtryckningsmedel som tillvaron ställt till förfogande, alltså såväl piskorna som morötterna.

Utom ett projekt, sa jag efter en stunds fundering, nämligen det just nu mest aktuella.

Vilket då? frågade lärarinnan.

Klimatprojektet. Hela tanken på att mänskligheten ska sluta nettoanvända koldioxid. Där finns inga morötter, bara piskor. Det finns inga löften om förbättringar, bara hotelser om försämringar. Det goda liv som mänskligheten numera åtminstone i västerlandet lyckats åstadkomma kommer att bli sämre, ingen har någonsin uttalat något annat. Vi ska inte längre äta kycklinglårfilé eller biff men det kan hända att vetenskapen lyckas ta fram något insektsprotein som i varje fall inte är direkt äckligt att förtära. Det enda incitament som utnyttjas är ett vetenskapligt ifrågasatt hot om att människornas jordeliv annars på vissa ställen skulle bli obehagligt. Några lockande framsteg mot högre levnadsstandard har aldrig ställts i utsikt. Det handlar bara om att förebygga möjliga försämringar.

Jag förstår vad du menar, sa lärarinnan. Det är som om Stalin bara hade Gulag att komma med, inget klasslöst lyckorike. Ja, eller som om Guds himmelska rike var bortrationaliserat och Jesus bara kunnat predika om Djävulens fasor.

Vem kan det vara som ser egna fördelar med det för vanliga människor så föga attraktiva klimatprojektet? Om sådana människor inte fanns skulle väl mänskligheten knappt driva projektet? Några måste väl se egen nytta med den planerade nya ordningen? Vilka är de nutida motsvarigheterna till Stalins politbyrå och kyrkans högre prästerskap?