Dagens text föranleder en del självkritik. Jag såg en svaghet i min egen argumentation. Det som uppmärksammade mig på felet var en ledare i Dagens Nyheter där felet var så uppskruvat att det inte kunde missas. Ändå är felet just i den koncentrerade formen gängse uppfattning i Sverige. Så här står det i ledaren:

En aspekt är lätt att glömma. De huvudskyldiga till att desperata människor trycker ihop sig på gummibåtar över iskalla vågor är varken Frankrike, England eller EU. De som orsakar detta lidande sitter i Bagdad, Mogadishu, Kabul och Damaskus. Det är korrupta, inkompetenta, diktatoriska skurkregimer som ställer till sådana helveten i de länder de styr att medborgarna framför att stanna kvar föredrar att sälja allt och riskera livet i bergspass, skogar och främmande vatten. Det är dessa regimer som trycker ut migranter i havet.

I dessa åtta rader text har skribenten lyckats placera två åtminstone underförstådda feltänk varav jag tidvis har nuddat vid åtminstone det andra. Det första och rätt fega feltänket är att Europa inte har något ansvar för de senaste decenniernas migrantströmmar. I stället skulle ansvaret ligga hos politiska ledare i migranternas hemländer.

Det påminner om när vackra kvinnor sminkar upp sig och klär sig extra sexigt och går med vickande rumpa genom en mörk park där tjugoåriga män säljer knark och sedan skyller på den toxiska manligheten när de blivit våldtagna. Europa har gjort nästan allt för att locka till sig migranter. Att nu förneka sin skuld är ganska sjaskigt. Att en inbilsk tjugoåring inte begriper vilka krafter hon leker med kan några tycka vara ursäktligt men att ledande politiker i hela Europa resonerar lika enfaldigt utmanar tron på mänskligt förnuft. Och det är inte det att de inte blivit varnade. Så här skrev jag själv för fyra år sedan:

… migrationen är resultatet av en målmedveten välkomstpolitik från mottagarländernas sida. Man kan resonera om de politiska beslutsfattarnas motiv och avsikter, men att röda mattan de facto rullats ut är det ingen tvekan om. När beslut fattas om att kulturell mångfald ska gälla i Sverige säger man till folk från andra kulturer att de inte behöver anpassa sig efter lokala förhållanden. Det ska vara lätt att migrera till Sverige. Ett land som envist försvarar sin egen kultur, exempelvis Japan, får knappt några migranter. Japan fick 27 tusen asylansökningar under perioden 2013 – 2016 varav 72 stycken beviljades.

I välkomnandet av migranter har också ingått full tillgång till det svenska välfärdssystemet – till och med retroaktivt som när det gäller den nu delvis åtstramade utdelningen av föräldrapenning – och i vissa fall förmånligare behandling än svenskar, till exempel när det gäller tilldelning av bostäder.

Grunden för välkomstpolitiken, särskilt i Sverige, är, som jag så vulgärt brukar påpeka, egenintressena hos de svenska befolkningsgrupper som tar halva BNP i skatter och använder pengarna för att ge sig själva lön, försörja en del välfärdsklienter och kalla sitt samhällsbygge för en humanitär stormakt. Det ingår i den vedertagna propagandan att beteckna alla migranter som flyktingar för att hos skattebetalarna inskärpa de nyanländas kval och därför välfärdsapparatens nödvändighet.

Det andra feltänket är ett stycke kvicksand där jag själv ibland riskerat att fastna och sugas ned. Det är föreställningen att irakier, somalier, afghaner och syrier innerst inne är en sorts svenskar och att om det inte varit för deras bloddrypande och grymma diktatorer så skulle de för länge sedan ha inrättat en egen Försäkringskassa och därför inte behövt fly till Europa. Det är när jag skyller allt ont i Sverige på vårt politikervälde som jag hotas av kvicksanden ty det är tyvärr lika sant att ett folk får de ledare som det förtjänar som att ledare avsevärt kan förstöra för sina folk.

Att berättelsen om att migranter från Libyen som genom åren drunknat i Medelhavet egentligen och innerst inne är som centerpartister från Gnosjö bara det inte varit för mördaren Moamar Ghaddafi blivit näst intill en svensk nationalmyt beror troligen just på att den sätter det svenska politikerväldet på piedestal. Innerst inne är alla folk som svenskar så det som avgör om de ska få leva i välstånd eller misär är kvaliteten på deras politiska ledare och därför ska svenska folket vara tacksamt för kalibern hos sitt ledarskap.