Det är tur för mig att det finns många insiktsfulla personer som jag kan samtala med och på så vis få perspektiv ty annars hade det inte blivit så många krönikor. Nyligen träffade jag en perspektivgivare som hade en mer optimistisk bild av Sveriges framtida möjligheter än folk jag normalt brukar träffa. Han sa att om man tar reda på vad de politiska partierna, särskilt de borgerliga, faktiskt skriver i sina program och andra överväganden – eller till och med talar med aktiva partirepresentanter, vilket han hade gjort – så framträder en hoppfull bild av möjligheterna.

Det är ingen tvekan om att våra ledande politiker vid det här laget har blivit medvetna om de stora farorna med exempelvis invandringen, sa han, och att det kommer att ske stora förändringar vid ett eventuellt regimskifte. Förresten kommer det att bli stora förändringar även om socialdemokraterna sitter kvar. Alla ledande politiker med några undantag har äntligen begripit att hela det politiska systemet, som är deras födkrok, är hotat om de inte på allvar tar itu med problemen som tornar upp sig.

Du menar en omvändelse under galgen, sa jag eftertänksamt eftersom perspektivet kändes nytt och förvånande och eftersom det slagit mig att jag själv kanske lever i just en sådan där självbekräftande ekokammare för vita femtioplussare som påstås existera (även om just jag började ana nationens förestående förfall redan i trettioårsåldern, en inställning som jag tycker att omständigheterna sedan dess berett gradvis större fog).

Vår diskussion formade sig strax, tyckte jag efter en stund, till den kanske viktigaste medborgarna har att ta ställning till inför nästa års allmänna val. Frågan är om de politiker som tills vidare verkar i Sverige har en chans i helvete att landa den här skottskadade nationen under någorlunda ordnade former. Kaptenen har tagit in ny kabinbesättning som inte kan prata med vare sig passagerare eller övrig personal, ena motorn är avstängd i syfte att rädda världen från värmedöd (vilket medför en obetydlig risk att vi inte når fram till avsedd flygplats), det hanns inte med att lasta instruktionsböckerna till planets instrument och så vidare.

Jodå, sa min samtalspartner. De svenska politikerna, särskilt de borgerliga förstås, har fattat det där. De har begripit allt de behöver begripa för att vända utvecklingen. Blir vi dessutom av med miljöpartiet så hamnar Sverige på rätt väg och snart kan nationen bli återställd även om det kanske tar några årtionden. Men det mentala arvet från Fredrik Reinfeldt är utplånat och därför kan vi ha tillförsikt om framtiden.

Själv är jag inte så säker på det där. Det kan förstås vara en realistisk bild av situationen. De borgerliga partierna plus ett antal socialdemokrater kan ha kommit till sådan insikt om vad situationen kräver – det vill säga ett totalt avståndstagande från alla skadliga politiskt korrekta idéer – att hoppet om Sveriges framtid inte är förgäves. Men fan tro´t.

Som jag ser det är det inte bara politikernas insikter som är otillräckliga utan också, och kanske framför allt, deras ledarskapstalanger. I deras verktygslåda finns bara rätten att hämta skatt från medborgarna och rätten att stifta lagar. Därför är deras instinkt att, så fort ett problem anmäler sig, skjuta till ett antal miljarder samt, om det inte hjälper, tillsätta en utredning som ger dem några års respit.

Det är visserligen sant att politikerna fortlöpande vässar sina instrument genom att försöka uppfinna nya skattekällor och att stifta nya lagar men de handlar alltid några år för sent. Fronten mot verkligheten förflyttar sig hela tiden och politikerna förflyttar sig också men alltid lika långt bakom.

Till exempel har det snabbt ökande antalet skjutningar och mord förmått regeringen att gå till handling vilket betyder att tillsätta en utredning om ”Preventiva tvångsmedel för att förhindra allvarlig brottslighet”. Det handlar i stort sett om att polisen ska kunna avlyssna människor som inte är misstänkta för brott och göra hemliga husrannsakningar.

Jag förstår de liberaler som ryser inför detta perspektiv. Det påminner om Östtyskland. Jag beklagar detta av hela mitt hjärta men nu är Sverige där vi är. Det som bekymrar mig är inte i första hand att allas telefoner och hem kommer att ligga oskyddade för statligt snokande utan att lagar som dessa inte antogs för flera år sedan. Man får hålla reda på vem som är ens värsta fiende. Förut, under det kalla kriget, hade vi med siktet riktat mot de socialistiska och högerextrema polisregimerna världen runt anledning att oroa oss för vad den svenska statliga våldsapparaten skulle kunna hitta på. Därför gick vi upp i limningen för reva-projekt och romregister. Men nu är den grasserande brottsligheten ett mycket större hot för vanliga människor än risken att bli avlyssnad av polisen. Tyvärr måste vi finna oss i den utvecklingen och göra det bästa av situationen även om det betyder att ge den svenska staten Stasi-liknande befogenheter.

Tur att sådana lagar till slut stiftas nu då, kanske du säger. Icke, sa Nicke: ”Uppdraget ska redovisas senast den 2 februari 2023”. Sedan tar det väl något år innan det blir lag av ett förslag. Fram till dess kommer fronten mot verkligheten att ha förflyttat sig ytterligare några mil och Sverige således fortsätta att lufsa vidare på behörigt avstånd.