Vid FN:s klimatmöte COP15 som avhölls år 2009 i Köpenhamn beslöts att de rika länderna varje år skulle överföra hundra miljarder dollar till de fattiga länderna för att dessa skulle kunna ställa om sina ekonomier och bli mindre beroende av fossila bränslen. Den överföringen har inte skett enligt plan. Förra året ska ungefär åttio procent att den utlovade summan levererats. (Ett problem är att de rika länderna inte kommit överens om hur räkningen ska fördelas mellan dem. Tänk dig ett gäng på restaurang som kivas om hur notan ska delas upp.)

U-ländernas irritation över de bristande betalningarna har varit en av huvudpunkterna vid årets konferens COP26 i Glasgow vilket enligt min dokumenterade mening till stor del beror på att miljöfrågan för länder som Sverige och USA åtminstone till stor del handlar om just miljön medan det för många fattiga länder handlar om att få pengar från rika länder. Det är klart att hundra miljarder dollar om året, vilket motsvarar runt en femtedel av Sveriges BNP inte räcker långt för att ställa om ekonomierna i den majoritet av länder som idag står för ungefär sextio procent av fossilförbrukningen. Däremot räcker pengarna en bra bit för att ordna attraktiva jobb och andra levnadsmöjligheter för de ledande u-landsfigurer som reste till Glasgow i år och nästa år ska på motsvarande tillställning i Sharm El Sheikh i Egypten (bilden) nästa år.

Nja, de hundra miljarder dollarna skulle kanske inte räcka så mycket som behövs. I Glasgow presenterades därför ett nytt önskemål om att de rika länderna i stället skulle betala 1 300 miljarder dollar om året. De fattiga länderna har nämligen kommit på att de inte bara måste bygga om sina ekonomier till fossilfritt utan dessutom reparera skador av översvämningar och tyfoner som de inte räknar med att slippa undan.

Detta var en viktig fråga. En annan viktig fråga, någon kanske skulle säga den avgörande, var hur man skulle kunna minska världens konsumtion av fossila bränslen, gärna till ”net-zero”, år 2050. Det finns troligen ingen annan metod – fram till den avlägsna tidpunkt då det uppfunnits tillförlitliga och billigare ersättningsbränslen – än att genom höjda fossilpriser tvinga folk att använda mindre bensin och diesel med mera.

Ett första steg kan då vara att statsmakterna slutar subventionera användningen av fossiler. Bland de länder som ger de största subventionerna finns Kina, Indien, Ryssland, Japan och Argentina. Subventionerna fungerar som en del av socialpolitik genom att de gör bränslet billigare för de fattiga. Att be dessa länder minska subventionerna är lika populärt som att be Sveriges regering dra ned på försörjningsstödet. I Glasgow diskuterades en resolution där utfasning av subventioner rekommenderades. Att saken över huvud taget omnämndes betraktades som en framgång. Men sista konferensdagen mildrades rekommendationen till att endast gälla ”ineffektiva” subventioner. Många räknar med att kravet helt tas bort.

Ett annat sätt att göra bränslet dyrare är att med olika metoder beskatta det eller att skära ned produktionen. Här visar det sig att stora producentländer med Saudiarabien i spetsen knappt går med på att uttrycket ”fossila bränslen” ens får förekomma i en resolutionstext. Än mindre accepterar dessa länder krav på att de ska skära ned på produktionen. De tycker inte att minskningen av fossilkonsumtionen ska ske genom att utbudet minskas utan genom att efterfrågan sänks. Det kan låta som en strid om påvens skägg men troligtvis gömmer frågan en stor portion logik.

Om Saudiarabien och andra oljeländer stoppar flödet kommer bränslebristen att leda till kraftiga prishöjningar på bensin och diesel. Folk över hela världen kommer att bli rasande – minns de gula västarna! – och rikta sin ilska mot de oljeproducerande länderna. De arga fossilkonsumenteras regeringar kommer stämma in i klagokörerna för att undslippa kritik mot sig själva.

Om jag vore Saudiarabiens härskare Mohammed bin Salman skulle jag till varje pris sträva efter att undkomma en sådan situation. Jag skulle säga åt de rika ländernas ledare att om de vill reta upp sina befolkningar så får de göra det själva. De får uppfinna nya bensinskatter som de inte kan skylla på andra. De får fortsätta att skrämma folk med världens undergång så att människorna inte krånglar – så länge avskräckningen fungerar.

Vissa prishöjningar på bränsle har redan inträffat. Diagrammet visar hur många dollar i skatt som ligger på ett ton koldioxidutsläpp i olika länder. Sverige ligger högst vilket var och en kunnat känna i plånboken när han fortlöpande tankat bilen under innevarande kalenderår. Men det har gått bra ty svenskarna är ett snällt och tåligt folk. Resten av världen har knappt börjat lägga på bränsleskatter. Vi får se hur de reagerar.

Sedan är det en annan sak. Enligt en rapport som ser vederhäftig ut måste skatterna per ton koldioxid ligga mellan 50 och 100 dollar. Det innebär att Sverige kan behöva dubblera sina skatter och resten av världen ha en lång och tung sträcka att färdas. De nationella ledarna kommer att behöva skrämma sina befolkningar ordentligt för att det inte ska bli allvarlig politisk oro. (Samtidigt som krassa penningplacerare gör sig storkovan på att köpa oljeaktier som redan i år gjort en fenomenal resa.)