Nutida socialdemokratiska politiker är inskolade i politiken som ett välbetalt yrke med god lön, inget ansvar samt livslång generös förtida pension, främst genom medlemskap i SSU och utbildning på kursgården Bommersvik i Sörmland.

Det tycks dock ha hänt något med kursutbudet de senaste 30 åren där ute på Bommersvik. Att bli en bra socialdemokratisk politiker handlar inte längre om att föra fram ett tydligt politiskt budskap utan mer om att fara med lögner och agera nedlåtande och idiotförklara sina politiska motståndare i debatter och intervjuer, förstärkt genom spefulla hånleenden.

Anders Ygeman är bra på allt det där, men honom ser man sällan nuförtiden. Jag tänker främst på Morgan Johansson och Magdalena Andersson. De har båda tagit hånflinandets ädla konst till tidigare oanade höjder, som veritabla mästare i att hånle föraktfullt, överlägset och nedlåtande.

Mikael Damberg hånler däremot aldrig, vilket väl får anses som hedrande i sammanhanget. Istället kisar han starkt med ögonen och ser väldigt bister ut när han vill understryka allvaret i den senaste allvarliga situationen som han är satt att hantera men inte gör någonting åt. Om han lärt sig dessa poser ute på Bommersvik eller genom träning hemma framför hallspegeln låter jag vara osagt.

Stefan Löfven har inte heller blivit någon fena på att hånle. Han har mera varit inne på att dumflina. Kanske för att ett hånleende trots allt kräver en viss finess, som att veta vad man själv anser i en specifik fråga samtidigt som man ska hålla i huvudet även vad motståndarna tycker.

Det där var för avancerat för Löfven. Han utvecklade istället en talang för att påtala historiska skeenden. Som att ständigt skylla alla sina egna tillkortakommanden på borgarnas forna skattesänkningar eller felaktigt hävda att Sveriges tredje största parti har nazistiska rötter och därför fortfarande är klockrena nazister. Då kände han sig trygg i sin roll som landsfader.

Socialdemokraterna har de senaste sju åren verkligen överraskat mig. Jag trodde aldrig att jag kunde känna en sådan engagerad, koncentrerad och stark avsky för något så i grunden totalt ointressant som svenska socialdemokratiska politiker. Ingen av dem går ju att ta på allvar för ens en sekund, så varför bry sig?

Det beror på att vad som än händer så sitter de där med makten, på grund av en svag eller obefintlig opposition, som i DÖK. Samt att de glömt bort folket och maktinnehavet blivit det allra viktigaste för dem.

Även om makt för dem numera inte innebär något annat än att delegera ut våra viktigaste ödesfrågor, som invandring, energi- och därmed industripolitik, till det marginella stollepartiet MP. Samt att hålla de nya vännerna inom socialcentern på någorlunda gott humör.

Sossarna har övergett kommandobryggan och lämnat över spakarna till miljöpartisterna som nu härjar runt och styr vart de vill, i ett sanktionerat politiskt myteri.

Löfven har enligt egen utsago haft sju fantastiska år som landets ledare. Ett uttalande så verklighetsfrånvänt och imbecillt att det inte går att bemöta utan att bli direkt elak mot en mindre vetande. Så därför avstår jag.

Folk- och väljarförakt föder politikerförakt, det är en naturlag. Jag lyder också under denna lag, det är därför min avsky för samtliga socialdemokrater i dag är så stark att den till och med förvånar mig själv.

Men det är alltid intressant att upptäcka sina nya och tidigare okända sidor!