The Danish Girl är den dramatiserade berättelsen om konstnärerna och det gifta barnlösa paret Einar och Gerda Wegener och de prövningar som Einar och Gerda såsom par och individer går igenom när Einar alltmer börjar identifiera sig som en kvinna och till slut transformeras till Lili Elbe, en av de tidigaste kända transgenderkvinnorna.

Manuset av en Lucinda Coxon är baserad på romanen från år 2000 med samma namn författad av David Ebershoff, vilket är löst baserat på parets verkliga livsöden. Tom Hooper, mest känd för den ganska ordinära men också charmiga engelska filmen The King’s Speach (2010), Les Misérables (2012) och nu allra senast med den universellt utskrattade filmatiseringen av Andrew Lloyd Webbers musikal Cats (2019), har överfört manuset till den vita duken med den kapable Eddie Redmayne i rollen som Einar/Lili och vår egen ljuvliga Alicia Vikander som Gerda.

Som ett kostymdrama är det en vacker film. Mycket vacker. Kinematografin är på högsta nivå där man ofta använder djupet i bild med hjälp av förgrund och en mycket medveten bildkomposition. Alla kläder, rekvisitan och dekoren är mycket välgjord, snyggt designad och känns autentisk för perioden. Även musiken är mycket välkomponerad och adekvat för filmens tema och tidsperiod. Som en dramadokumentär fungerar filmen dock betydligt sämre eftersom den endast är löst baserad på den sanna historien om transkvinnan Lilis liv och död. Det är en fri dramatisering och som sådan har man dragit på en aning och tagit sig konstnärliga friheter för att generera ännu mer konflikt i filmen, exempelvis den traditionella gay bashing-scenen som aldrig skall ha inträffat i verkligheten. Dessutom lär Lili ha avlidit efter den femte könsoperationen då man försökte transplantera en livmoder och inte efter den andra som det hävdas i filmen.

Jag anser att filmen inte problematiserar könsdysforin från den dysforiskes perspektiv; det känns som filmen på ett simplistiskt sätt följer en klassisk HBTQ-manual för hur straighta människor bör uppfatta en transgenderperson. En simpel moralkaka. En film av upplysta och progressiva straighta för oupplysta straighta. I mitt fall handlar det om att sparka in öppna dörrar. Ty betänk vilka det är som går och ser filmen; upplysta akademiker som vill få sin världsbild bekräftad i en klubb av inbördes beundran. Filmen försöker vara unik och kontroversiell men fallerar på båda dessa punkter. Vad som är intressant och väl beskrivet dock är den konflikt som uppstår hos Lilis hustru som spelas ut av Alicia Vikander vilket känner sig tvungen att följa med och stötta Lilis övergång från man till kvinna. Man har ju lagt ett stort fokus här på Alicia Vikanders karaktär som känns mer autentisk och levande i jämförelse med Eddie Redmaynes. Även om Redmayne gör allt han förmår och dessutom gör det väl utifrån det han har att utgå ifrån i manuset så upplever jag att Vikander både som skådespelare och karaktär vida överglänser Redmaynes Lili Elbe. Vikanders karaktär Gerda Wegener är mer intressant och komplex helt enkelt.

Filmen har dock ett inneboende dramaturgiskt problem och det är ju att man vet vad som kommer hända i filmen – den har en inneboende förutsägbarhet. Det är som att titta på Titanic, en film om ett skepp man vet kommer att förlisa. Hur kan man skapa en gripande och intressant berättelse trots att man vet slutet på filmen? Hur kan man krama ut en intressant historia som håller hela vägen ut när man vet att den handlar om en man som plötsligt inser att han egentligen är en hon? Och hennes kamp med att få bekräftelse för detta både inför sig själv och från omgivningen? Filmen har ju lanserats som berättelsen om historiens första könsbyte (även om det inte alls är sant att Lili Elbe var den första som genomgick en dylik könsoperation); så det är inte svårt att lista ut att filmens upplösning handlar om hennes biologiska övergång till att fullt ut bli en kvinna. Men denna konflikt som finns inneboende i berättelsen utgör inte en fullt tillräcklig motor på samma vis som att det är trist att bara titta på Titanic sjunka. Det behövs mer dynamik än så.

De bästa delarna i filmen är också dess två första akter när man får se Lilis sakta övergång och processen av förlikning med sitt öde. Under filmens tredje akt tappar jag intresset för karaktären då all inre konflikt nu slockar ut. Filmen blir också ett melodram ju längre mot finalen vi närmar oss och den avslutande scenen känns närmast klichéartad och faktiskt ganska fånig. Filmens sista halvtimme är också fylld med typiska fraser, utdelade av Lili, som känns som hämtade direkt ur en HBTQ-auktoriserande utbildningsmanual. Kritiska röster har även höjts (också från transpersoner) mot den alltför överdrivna feminiseringen av Lili, den uppenbara underkastelsen och värnlösa spädheten som blir allt mer tydlig hos henne under filmens gång. Hon blir alltmer en karikatyr för den bleka hysteriska kvinnan som ju var en förhärskande bild bland medelklassens kvinnor mot slutet av 1800-talet. Det är också intressant här att notera att Einars intresse för konsten alltmera falnar ju mer han identifierar sig som Lili. Vad vill filmskaparna säga med detta?

Skådespeleriet och personregin finns det dock inget att egentligt anmärka på. Jag tycker också att relationen som sakta syns byggas upp mellan Gerda och Matthias Schoenaerts’ karaktär Hans Axgil är ett intressant sidospår. Och det är synd att man endast låter detta förbli ett sidospår då det är det enda som potentiellt kan tillföra historien en dramatisk egg mot slutet. Men man vågar inte ta detta till sin fulla naturliga slutsats; filmen fegar ut när den försöker göra sitt allra bästa i att upprätthålla bilden av Gerda som den ståndaktiga, tålmodiga och karaktärsfasta hustrun. Och jag beklagar därför att Gerda inte vågar ta fulla steget ut och ha en affär med honom trots att hon vet att hon har förlorat mannen i sitt liv, något som också bryter mot den historiska autenticiteten eftersom Gerda levde ett öppet promiskuöst liv (förvisso som lesbisk) och inte alls var den trogna hustrun som hon har gjorts om till i filmen. Tyvärr ser jag mest klichéer och stereotyper om inte karikatyrer av huvudpersonerna. Och jag tappar intresset för filmen tyvärr drygt halvvägs in i handlingen och under dess final så väntar jag bara på att melodramat skall ta ett snart slut.

När det kommer till dramafilm är jag mycket kräsen och den här filmen lever inte riktigt upp till måttet. En mer korrekt om än något elakare beteckning på filmen är att den är ett kostymmelodrama. Ett exempel på ett tidstypiskt woke Hollywood-drama. Det känns som man försöker att dra väldigt stora politiskt korrekta växlar och göra Lili till en martyr för transpersoner trots att det är hennes eget val som dödar henne. Jämför med den utmärkta gayfilmen Call Me By Your Name i regi av Luca Guadagnino, som varken känns speciellt sentimental, tillrättalagd, woke eller speciellt politisk alls egentligen utan istället helt och hållet fokuserar på kärleksdramat mellan två människor som båda råkar vara män; deras sexuella orientering görs det inte någon större sak av egentligen utan istället det som är väsentligt i det mänskliga dramat, åtrån och kärleken. Redmayne förmedlar närmast en asexuell och högst neurotisk karaktär som jag har svårt för att sympatisera med. Vikanders Gerda däremot blir jag intresserad av och vill veta mera om. Om jag får skämta lite så är jag nyfiken på vad Tobe Hooper hade kunnat göra med denna film.

Tomas Stacewicz är filmkritiker på Cinecracy