I juni 2020 lade chefsåklagare Krister Petersson ner utredningen om Palmemordet eftersom man kommit fram till att den ende misstänkte var avliden. Den misstänkte mördaren var Stig Engström, mer känd som Skandiamannen. Till en början uppträdde han som ett synnerligen engagerat mordvittne men redan tidigt i utredningen blev han misstänkt.

Av olika skäl avfärdades han ganska tidigt av Palmeutredarna, men under åren som gått har både polis och privatspanare återkommit till honom som möjlig och till och med trolig mördare. Om detta handlar Netflix nya miniserie Den osannolika mördaren, en dramatisering av hur Stig Engström kan ha kommit undan mordet på Olof Palme.

Redan på förhand ska sägas att Den osannolika mördaren inte löser Palmemordet. Den avhandlar en teori av många, med goda argument. Och den är oerhört välgjord. Regin, skådespeleriet, personporträtten, miljöskildringarna – allt klaffar på ett sätt som numera är rätt ovanligt när det gäller svenska filmer och serier.

Främst är det förstås Robert Gustafssons film. Hans porträtt av Stig Engström är faktiskt alldeles enastående. Porträttlikheten, blicken, sättet att röra sig, tala… Det skulle förvåna mig mycket om han inte kommer att få priser för den här rolltolkningen, för han briljerar verkligen.

Även övriga skådespelare gör genomgående bra och ibland mycket bra insatser; Peter Andersson, Shanti Roney, Eva Melander, Emil Almén… Men särskilt imponerad blir jag faktiskt av Mikael Persbrandt. Det beror mycket på att jag så sällan ser honom i karaktärsroller av det här slaget men här kommer han verkligen till sin rätt. Han gör ett lysande porträtt av Hans Holmér. Jag, som minns den här tiden väldigt väl, har ibland svårt att förstå att det faktiskt inte är Holmér i egen hög person som sitter där och håller presskonferens för Persbrandt fångar hans bufflighet och hybris perfekt.

Den osannolika mördaren har fått genomgående goda recensioner. Men det finns förstås alltid undantag. Feminas recensent stör sig på att den inte är som en ”vanlig” krimserie: ”Om den här teorin stämmer var mordet slumpartat, berodde på rena tillfälligheter och begicks av en ensam gärningsman. Det finns ingen jakt mot klockan, inga hjältar som oförtröttligt jagar en seriemördare innan han ska slå till igen. Här finns inte heller några större konspirationer eller korruption.” skriver hon besviket.

Hon stör sig också på Mikael Persbrandts konstiga peruk. Och det kan jag kanske förstå, men för oss som kommer ihåg Hans Holmér – eller för dem som gör sig omaket att kolla bilder på honom – blir den där peruken rätt självklar i sammanhanget…

I själva verket behövs vare sig seriemördare, jakt mot klockan eller några konspirationer för att skapa njutbar TV-spänning, det visar den här miniserien, som ju faktiskt beskriver en av de många teorier som funnits och finns. Det räcker alldeles utmärkt med de vardagliga skildringarna av polisens arbete, de fantastiska personporträtten och de briljant återskapade miljöerna från Stockholms 1980-tal för att jag ska sitta som klistrad och se alla seriens avsnitt i ett enda svep.

Den som vill läsa mer om Stig Engström, Skandiamannen, kan göra det här. Och här kan du läsa om Hans Holmér.