Undrar du varför storföretagen slösar på woke-kultur?  – Fråga dig vem som egentligen förvaltar deras tillgångar och var deras sanna intressen ligger.

I Eddie Råbocks (Mohamed Omar) podcast ”Tankar från framtiden” med Robert Mathiasson den 28 oktober återkom diskussionen till varför företag agerar mot sina ekonomiska intressen för att signalera woke-värderingar. Jag har själv grubblat över det och fick lust att dela teorierna som jag har kommit fram till. Jag har inte mer koppling till Eddie än att jag till och från lyssnar på podden och inte heller har jag någon historia av bloggande. Men jag fick ett infall, om någon ställer en fråga och du tror dig ha ett svar; varför inte dela med sig?

Staten, som i avsnittet tas upp som möjlig källa, tror jag inte är roten till just det här problemet, även om den nog bidrar till att upprätthålla det, eftersom den till stora delar dras med likande eller samma problem, vilket jag ska återkomma till.

För att svara på frågan varför kapitalister och i synnerhet storföretag satsar på just woke-kultur duger det att använda en enkel förklaringsmodell i detta sammanhang, det intressanta är inte woke-kulturen i sig. Dygd- eller värdesignalering är inget nytt, eliter har i alla tider använt sin makt och sina tillgångar för att framstå som goda och generösa. Till exempel så var medeltidens kungar och adelsmän måna om att donera till, eller ännu hellre finansiera, grundandet av kyrkor, kloster och katedraler, även om deras livegna undersåtar som indirekt betalade det hela levde i stort armod. Woke-kulturen fyller helt enkelt rollen som symbol för godhet för eliten i vår tid.

En mer perplex fråga är varför det sker på uppenbar bekostnad av verksamheterna som betalar till och kommunicerar ut dygdighetssignaleringen. Grunden till mitt svar fann jag i ett avsnitt av Markus och Malcolms podd vid namn ”Slöjdkapitalister och enuckbonusar”.

Den grunden kan sammanfattas med frasen: ”En verkställande direktör är en falsk direktör”. 1800-talskapitalismens ägarstruktur såg väsentligt annorlunda ut än dagens. Då var normen att företaget var ägaren och direktörens livsverk, genom att denne grundat det eller arbetat i årtionden för det innan ägaren/direktören övertog ledarskapet. Idag är kapitalägarna till största del pensions- och investeringsfonder vilka i bolagsstyrelser företräds av ledamöter som genom nätverkande och anseende tillsätts att företräda fonderna vid styrelsemöten etc.

Högsta chefen inom ett bolag är i regel en verkställande direktör som inte nödvändigtvis äger några betydande aktieandelar i bolaget och sällan har för avsikt att spendera hela eller merparten av sin karriär inom samma bolag. Deras avsikt är ofta att tjäna så mycket pengar som möjligt på lön, bonusar och fallskärm från bolaget och därefter söka sig vidare till någon annan befattning. Därmed blir det personliga nätverks- och ryktesbyggandet avsevärt viktigare för dessa chefer jämfört med att leda verksamheten på ett långsiktigt lönsamt, hållbart och klokt vis än i de flesta andra tänkbara ledningsmodeller. En viktig del av nätverks- och ryktesbyggandet är just dygdesignalerandet genom att spendera de resurser som de förfogar över på woke-kultur.

En annan liknelse som jag kom på när jag lyssnade på Eddies poddavsnitt är att det finns gott om historiska exempel på liknande fenomen. Det kan sammanfattas på följande vis: ”En kolonialguvernör är en falsk statschef.” I Storbritannien finns gott om universitet, barnhem och monument som finansierats av förmögna män som på 1600-, 1700- och 1800-talen tjänade förmögenheter på slavpantager i Västindien och annan exploatering i de Brittiska kolonierna. Av samma skrot och korn i Sverige var familjen Dickson som var hänsynslösa baggbölare i Norrland men hemma i Göteborg spelade filantroper. På samma sätt som en cynisk kolonialguvernör på 1800-talet enbart såg på sin befattning och på kolonin han styrde som ett steg i karriären och en källa till rikedom och något han helt kunde lämna bakom sig efter att hans befattningsperiod var över kan cyniskt lagda moderna verkställande direktörer se på sina chefsposter och på företagen de styr. De behöver krasst sett inte bry sig om vad som sker med vad de ansvarat för på lång sikt eller kunna se före detta underlydande i ögonen med rent samvete.

En annan förklaring har jag hört framföras av Youtube-profilen RomanianTVee. Enligt den så drivs woke-kulturen inom företagsvärlden på av HR-avdelningarna vilka tillskansat sig alltmer makt de gångna decennierna då storföretagen efter uppmärksammade stämningar om sexuella trakasserier känt sig nödgade att lägga resurser på jämställdhets- och värdegrundsrelaterade satsningar. De människor som gör karriär inom HR-arbete gynnas både ekonomiskt och statusmässigt ju mer etablerad och intolerant woke-kulturen blir, varför de som grupp har ekonomiska intressen av att driva på denna utveckling. Jag tror det ligger sanning även i denna förklaring, men att den spelar en mindre roll än den tidigare nämnda förklaringsmodellen.

För att återknyta till att staten och övrig offentlig sektor dras med liknande problem kan påpekas att dessa höga chefer, HR-proffs och andra som inte är absolut väsentliga för företagens produktion kan ses som en direkt spegelbild av de grupper chefer, kommunikatörer, värdegrundsansvariga etc. inom offentlig sektor som i alternativmedia ofta diskuteras under begreppet transferiat (källa: t.ex. Marcus och Malcom). Begreppet är mycket illustrerande och användbart, men det ligger en fälla i att helt eller för nära förknippa det med offentlig sektor eller att förledas tro att transfereringarna behöver komma från statskassan. Det må vara den fetaste och minst bevakade köttgrytan att ösa ur men fenomenet kan förväntas uppstå varhelst i en ekonomi som mellanhänder och överflödiga administratörer kan etablera sig.

Om ett eget begrepp behövs för denna nära besläktade grupp så kan ”korporationstransferiat” i motsats till det etablerade (stats)transferiatet användas.

Petter Nilsson vill vara anonym.