Igår skrev Bitte Assarmo en ironisk och mycket uppskattad text om att statsägda media gör sig till tolkar för vissa missnöjda invandrare som anser att det vilar en vithetsnorm över den svenska naturen och att svenskarna bör kritiseras för att de satt sin prägel på skog och fjäll. Inte bara på naturen, förresten, utan också på kulturen, vilket Bitte berörde i en text om Zornutställningen på Nationalmuseum i somras.

Den gemensamma andan hos artiklarna och hos de kommentarer som artiklarna föranlett är en till satir förklädd ilska över att det kommer främmande människor hit till Sverige och anser sig – särskilt uppmuntrade därtill av statsmedia – ha rättigheter på svenskarnas bekostnad som svenskarna egentligen aldrig beviljat – eller kanske uppgivenhet över att det som vi svenskar ansett vara ett omistligt arv, till exempel småsaker som rätten att beundra Zorns konstverk utan att bli hållna för rasister, inte längre verkar självklar.

Vi kan börja med att så fördomsfritt det går ställa oss frågan vem som äger Sverige. Om vi ska undersöka ordentligt behöver vi nog vända oss till naturrätten. ”Med naturrätt åsyftas uppfattningen”, säger Wikipedia, ”att det existerar absoluta rättsprinciper nedlagda i människans natur, antingen av gudomligt ursprung eller med icke-religiösa förklaringar.” Filosofen Bertrand Russell menade att naturrätten är ”vad en människa är berättigad till just på grund av sin mänskliga natur”. Visst är naturrätten lite diffus men om man vill besvara frågan vem som äger saker är den svår att klara sig utan.

Naturrätten säger ungefär att de som först börjar bruka skog, sjö och mark gradvis får en naturlig besittningsrätt till de berörda ytorna. Visserligen kan det komma någon i avsikt att med våld tilltvinga sig kontrollen över marken men enligt naturrätten, som jag begripit den, betraktas sådant som ett brott. Bakom denna känsla av kränkt historisk äganderätt – kraftigt förstärkt av hoppet om ekonomisk upprättelse och kompensation i nutid – ligger exempelvis den ännu levande konflikten mellan röda och vita amerikaner.

Jorden går enligt naturrätten i arv till nya generationer som fortsätter att bruka, utveckla och förädla den. Äganderätt går därför i arv men kan förstås också överföras genom försäljning vilket, fortfarande enligt naturrätten, är legitimt om både säljare och köpare frivilligt ingår avtalet.

Om detta får pågå under avsevärd tid och någorlunda fredliga förhållanden bildar de människor som ingår i det naturrättsliga samhället ett för det mesta distinkt folk med sina vanor, seder, bruk, språk och sedermera specifika kultur innefattande litteratur, musik, särskilt omhuldade minnen och hyllade historiska figurer. De människor som ingår i denna speciella kultur kallas ett folk.

Nu antar vi att det kommer representanter från andra folk som saknar kulturell gemenskap med ursprungsinvånarna och vill bli delaktiga i vad ursprungsinvånarna byggt upp. Här är det naturligtvis bäddat för konflikt. Allt beror på vilka relationer som utvecklas mellan nykomlingarna och ursprungsbefolkningen.

Det naturliga är att ett slags balans uppstår mellan de två grupperna. Ursprungsmänniskorna har under sekler lärt sig att hur landet ska brukas och byggas och de har resurser som nykomlingarna behöver för att eventuellt så småningom rota sig. Hur ska de förmås att frivilligt hjälpa nykomlingarna? Endast av sympati och god vilja efter vad jag kan förstå. Hur ska de då försättas i en sådan stämning? Endast genom att nykomlingarna gör sig så behagliga, hjälpsamma, vänliga och anpassliga som det går. (Vissa folk verkar vara mer skickade för sådant beteende än andra. Se på kineser som ofta tar sig lokala namn och arbetar hårdare än andra för att lättare smälta in i och bli accepterade av ursprungsbefolkningen.)

Kanske är det en alltför romantisk tanke men det förefaller mig som om naturrätten, om den fick gälla, skulle minimera kulturella konflikter och så småningom leda till assimilation av nykomlingarna.

I Sverige har ankomsten av stora grupper människor i behov av svenskarnas hjälp och skydd inte styrts av naturrätten utan av den svenska staten. När människor söker lösningar på svåra problem väljer de oftast lösningar som erbjuder dem själva inflytande och förmåner. Det är likadant med staten. När den ska utforma en invandrings- och integrationspolitik vill den säkra sin egen framtida roll och betydelse i processen.

Den svenska staten har en egen, lite udda, affärsidé som är att vara humanitär stormakt. Sitt humanitära sinnelag demonstrerar svenska staten genom att särskilt värna folk som det är synd om. För att avancera till stormakt i det avseendet gäller det att det finns tillräckligt många som det är synd om för att staten ska kunna mobilisera ett betryggande antal klienter.

Statens främsta metod att skaffa sig klienter har varit att skapa svaga människor genom att strunta i naturrättens maningar. Paradexemplet är nog proposition 1975:26 i vilken en enig riksdag beslöt att Sverige skulle vara mångkulturellt. Riksdagen ville alltså uppmuntra olika befolkningsgrupper i Sverige att anamma tänkesätt som man vet leder till stridigheter och bråk. Kulturskillnader får folk att definiera sig genom att skapa tydliga gränser mellan kulturer. Mångkulturmålets syfte är att särskilt framhålla dessa gränser så att det framträder en skarp indelning hos befolkningen i ett ”vi” och ett ”dem” vilket oundvikligen skapar konflikter. Invandrare eggas att reta sig på allt svenskt (och vice versa). Staten betalar för att det ska bli så. De irritationsanledningar som Bitte pekar på är illustrerande exempel. Om Riksdagen i stället hade bestämt att svensk kultur ska vara dominerande i Sverige så hade exempelvis den vithetsnorm som vissa inflytelserika invandrare tydligen irriterar sig på att finna i den svenska skogen varit det naturliga tillståndet och då inte bara för att det snöar på vintern utan för att Sverige är svenskt.