Om man har något viktigt att säga ska man säga det många gånger enligt den romerska principen om att repetitio est mater studiorum (repetition är all kunskaps moder). Se på kyrkan. Hur många gånger har den inte bett Fader vår under de senaste millenierna.  

De flesta svenskar menar att Sverige inte längre är ett religiöst land. Vi har lämnat de obevisade trossatsernas värld och står nu i stället helhjärtat på den vetenskapliga grundens och den beprövade erfarenhetens stabila bas.

Min uppfattning, som jag ständigt repeterar utan att det verkar ha gjort något starkt intryck på samtiden, är att svenskar nu för tiden är minst lika religiösa som någonsin tidigare. Narrativet är i stort sett detsamma men rollistan har moderniserats.

Narrativet är att fanskap som människan inte rår på faktiskt inträffar och att människan i sådana lägen kan behöva ett magiskt ingripande från en högre makt som människan har teknik för att beveka. Förr i tiden kunde det handla om att katolikerna anföll Sverige och tvingade kung Gustav II Adolf ut i fält till landets försvar. För att säkra en seger inför en viktig batalj försökte trupperna stämma Gud på gott humör genom att på morgonen sjunga att Han var dem ”en väldig borg”. Åtgärderna hjälpt emellertid inte den gången. Kungen dog ändå vid Lützen. Sextioåtta år senare hade Karl XII det bättre beviljat vid Narva och vann med Guds hjälp en lysande seger. Man visste aldrig om Gud var bevågen. En del berodde sannolikt på vilka offer människan frambar.

Vår tid tillskriver politikerväldet motsvarande underbara förmågor som dock utövas med ungefär samma grad av tillförlitlighet som tidigare Guds. Man kan exemplifiera med vilket som helst av de områden som anses tillhöra denna högre makts specialiteter, till exempel skolan. Enligt rimligt pålitliga utländska studier – Pisa – försämras den svenska skolans resultat gradvis över tiden trots att de årliga offren mätt i skolsystemets budgetar hela tiden ökar. Man behöver förresten inte tillfråga några utlänningar. Det räcker med att fråga lärarna. Så här skrev några representanter för undervisningsväsendets högre prästerskap – tre fackpampar – häromdagen i Svenska Dagbladet:

Lärare och skolledare har fått nog. Medlemmarna i våra tre organisationer vittnar på bred front om att kommunerna inte sköter våra skolor tillräckligt bra… Arbetsuppgifter har tillkommit som verkligen inte leder till mer kunskaper hos eleverna. Fokus ligger istället på dokumentation och rapportering samt uppgifter som följer av otillräckliga resurser hos elevhälsan och till elever i behov av särskilt stöd.

Fackpamparnas lösning är att sjunga psalmen ”Vår stat är oss en väldig borg” och sedan flytta skolans huvudmannaskap från kommunerna till staten i hopp om att skolan då inte ska behöva konkurrera om budgetarna med de andra kommunala verksamheterna utan i stället erhålla ett ”samlat sektorsbidrag”. Själv tror jag att det var mer sannolikt att Gud skulle frälsa Gustav II Adolf för att armén sjöng den där psalmen till Guds lov än att lärarna skulle slippa dokumentera och rapportera om staten tog huvudansvaret. Det är ju från staten regelverket kommer redan idag.

Men det räcker inte, säger fackpamparna, med att staten får ansvaret för skolan. Dessutom måste staten lassa in mer pengar så att det skapas ”stabila finansiella förutsättningar och [garantier] för ett mer professionsstyrt skolväsende”.

Detta är inte vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns veterligen inga vetenskapliga bevis för att skolan blir bättre för att det överbringas större ekonomiska offer från medborgarna till skolsystemets byråkratier.

Samhället blir inte mindre religiöst bara för att man byter namn på heligheterna.