När islamistiska våldsdåd debatteras är ett vanligt påstående: ”Skilj mellan vanliga muslimer och islamisterna! De har inget med varandra att göra.”

Hur kan man framföra ett så uppenbart falskt påstående? I själva verket måste ju islamisterna vara de enda verkligt sanna muslimerna. De tillber en religionsgrundare som var en gangsterhövding, som använde sin vapenmakt – förvisso skickligt hanterad – till att utrota en stor andel av de besegrade, och sedan förslava, plundra och sedermera beskatta dem han underkuvat men låtit leva.

Islamisterna gör som han. De är de sanna uttolkarna av läran. Att inte vilja låta dem vara muslimer är som att av liknande skäl utesluta jesuiter ur kristenheten.

Jag tror inte att de som vill hålla bort islamisterna från gangsterhövdingens religion är riktigt klara över sina motiv – eller också är de helt enkelt förljugna.

De är en del av den självförstörande maskin som numera ostörd omvandlar Sverige: Invandringen fortsätter i stort antal, trots påståendet om motsatsen. Invandrarna röstar så ivrigt på Socialdemokraterna, att dessa, för sin överlevnads skull, tvingas att böja sig för muslimernas krav. Detta illustrerades övertydligt i Malmö. Samtidigt som judar tvingas lämna Malmö, därför att de inte orkar leva med muslimernas trakasserier: ”håll ni era fina tal, så flyttar vi så länge”, säger flickan i den familj som av förföljelserna i Malmö känner sig tvingad att bosätta sig i Israel. Samtidigt täcks judisk litteratur över i stadsarkivets skyltfönster och samtidigt fortsätter judiska elever och lärare i staden att trakasseras.

Regeringen har hittills bara svarat med symboliska åtgärder, som den nyss avslutade konferensen, som var så genomskinligt hycklande att inte en enda nordisk regeringschef kunde förmå sig att deltaga.

Regeringen, och främst Socialdemokraterna, är så angelägna om sitt röststöd från invandrarna att de fortsatt kommer att blunda för muslimernas övervåld i skolor och på andra håll i samhället. Detta kommer dock aldrig att erkännas, lika lite som Ilmar Reepalu på sin tid erkände att han redan då, genom handlingar och tal, praktiserade en långtgående anpassning till muslimerna.

Vägen är utstakad: Fortsatt hög invandring, socialdemokrater allt mer beroende av dessa invandrares röster, en politik anpassad efter de nyanländas behov: fortsatta höga bidrag, fortsatta sänkningar av skolans resultat, fortsatt allt högre brottslighet…

Det är som en självkörande förstörelsemaskin. Enda sättet att komma undan är att dra sig bort till orter dit inga vägar tillräckligt breda för maskinen finns. Det gör man också. Enklaviseringen och därmed segregeringen tilltar. Följden är allt större misstro mellan olika grupper, allt mer antagonistiska politik. Samförstånd håller på att bli ett fult ord.

Och kanske har det funnits alltför mycket av samförstånd. Kanske behövs det hårdare motsättningar för att svenskarnas behov skall kunna tas tillvara och skyddas. Se här vad svenskar utsätts för utan att någon ansvarig anser det värt, dvs förenligt med sina intressen, att reagera. (Läs framförallt reportagen som det länkas till).

Hursomhelst: Vi har äntligen blivit befriade från vår inskränkta, tråkiga svenskhet.