Ett antal klimatforskare, däribland två som presenteras som huvudförfattare till IPCC:s senaste rapport, har skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter som ger åtminstone mig myror i huvudet. Jag tror att dessa forskare, som rimligtvis tillhör världseliten i branschen, försöker varna oss att inte ta klimatalarmen för mycket på allvar. Om jag läser rätt innantill är detta förstås sensationellt (och förenligt med mina okunniga och skeptiska föreställningar).

Forskarna bekymrar sig över att unga människor i västerlandet hungerstrejkar för att deras regeringar ska bedriva en tuffare klimatpolitik. De unga människorna är rädda att dö av klimatförändringar. Forskarna säger åt ungdomarna att lugna sig. Forskarna vill:

… förmedla insikten att risken att unga i västvärlden i framtiden ska dö av klimatförändringarna är liten och nog i praktiken försumbar ur ett individuellt perspektiv. [Vad som menas med ”ur ett individuellt perspektiv” vet jag inte. Det har kanske någon betydelse. PE:s anmärkning.]

Men det kan vara knepigare på andra håll i världen än i västerlandet:

I vissa delar av världen kan förändringarna få betydligt allvarligare effekter på mortaliteten, men också där behöver riskerna ställas i proportion till andra risker och till de sociala, ekonomiska, medicinska och tekniska landvinningar som minskar dödligheten i naturkatastrofer. 

Det betyder, vad jag kan förstå, samma sak som den danske skeptikern Bjørn Lomborg predikat i flera år för klimatetablissemangets döva öron, nämligen att människans egna åtgärder kan mildra och till och med eliminera de skadeverkningar som eventuellt uppträder i framtiden. I vilket fall som helst, säger DN-skribenterna, är det ovetenskapligt att lyssna på sådana som Greta Thunberg:

Att likställa klimatförändringarnas risker med mänsklighetens undergång är inte konstruktivt och saknar vetenskapligt stöd.

Men det är inte bara ungdomar som i onödan är panikslagna. 73 procent av befolkningen i G20-länderna ”tror att vi är nära en tröskel (’tipping point’) där jordens klimat plötsligt förändras och blir svårt eller omöjligt att stabilisera”. De 73 procenten har emellertid grundfel:

IPCC noterar att det finns obekräftade hypoteser om att utsläppen av växthusgaser skulle kunna leda till att en tröskel passeras och jordens klimat tippar över till ett permanent mycket varmare tillstånd. Att detta skulle kunna ske i närtid avfärdar IPCC. Man skriver: ”Det finns ingen evidens för sådana icke-linjära effekter på global nivå i prediktioner för det närmaste århundradet, under vilket den globala medeltemperaturen i stället förväntas öka i ungefärligen konstant proportion mot de ackumulerade utsläppen av växthusgaser.”

Varför är forskarna nu så oroliga för att folk i hela världen, i varje fall västvärlden, ska ha tagit till sig den alarmistiska klimatpropaganda som även IPCC spritt under de senaste decennierna? (Tänk på klimatforskarens Michael Manns falska hockeyklubbeteori som IPCC gjorde ett stort nummer av (bilden), minns att Al Gore fick Nobels fredspris för sitt grovt överdrivna budskap om ”En obekväm sanning”.)

Jo: ”Föreställningen att vi är nära en absolut gräns som koncentrationen av koldioxid eller temperaturen inte får överskrida om inte klimatsystemet ska kollapsa är farlig. Den kan leda till att man förespråkar extrema lösningar som att avskaffa demokratin…”

Men det finns en risk som kanske är ännu värre än hotet mot demokratin, nämligen hotet mot klimatforskningen: ”Det kan också leda till ett bakslag för klimatarbetet när det visar sig att jorden inte går under då 1,5-gradersmålet överskrids, vilket det med största sannolikhet kommer att göra inom ett tiotal år… Vi är också oroliga för att uppfattningen att det snart är för sent i kombination med det faktum att världen behöver tid för att ställa om till faktisk klimatneutralitet skapar ångest och handlingsförlamning… Om något sådant skulle ske kan det vara för sent att stoppa klimatförändringarna. Klimatpolitik blir då meningslös.”

Inför det obehagliga perspektivet tar forskarna tillbaka en del av de lugnande budskapen om att klimatfarorna är onödigt dramatiserade. Visst blir det ett varmare klimat och stigande havsnivå. Tröskeleffekterna får också komma tillbaka bland hoten, till exempel permanent avsmältning av havsisen i Arktis och kollaps av regnskogen i Amazonas. Det är förstås ingen fara med dessa, egentligen, men det kan bli ”mycket stora negativa konsekvenser för liv och hälsa, särskilt i många fattiga länder i världen”. Sedan gör sig forskarna till inkännande tolkar för alla de miljarders miljarders människor som tillhör ”framtida generationer som inte kan föra sin talan”.

Därefter förklarar forskarna att en ”övergång till netto noll utsläpp… kan ske utan stora samhälleliga kostnader” samtidigt som det ska bli så dyrt att släppa ut koldioxid att ingen gör det vilket kan leda till att klimatpolitiken gör omställningen ”så kostsam att den försenas eller rentav förhindras”.

Det är ett imponerande intellektuellt genombrott för klimatforskningen att den inser att dess egen propaganda kan vara ett väl så stort hot mot mänskligheten som utsläppen av växthusgaser.