Det finns ett ordspråk som lyder ”Förbjuden frukt smakar bäst”. Sannolikt har ordspråket kopplingar till Första Mosebok kap. 2:16-17 ”Herren Gud gav detta bud: Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö”. Oaktat det tydliga villkoret valde alltså människan att trotsa förbudet och var tvungen att överge den behagliga tillvaron i Eden, även om livet i lustgården framstår som intellektuellt enahanda om vi skall läsa texten bokstavligt. Tankarna går till en aktuell händelse.  

Lars Vilks önskade utmana samtiden och i synnerhet konstetablissemanget genom att skapa processkonst, konst som förändras med tiden, genom att pröva de gränser som etablissemanget i allmänhet och konstetablissemanget i synnerhet påstår sig ha som mycket tydlig ambition att utmana och kritiskt granska samtiden och samhället. I ett mindre sammanhang skapade Vilks ett konstverk 2007 för att pröva konstetablissemangets tolerans för gränsöverskridande verksamheter av konstnärligt slag med den historiskt kronologiska tredje monoteistiska religionen.

Reaktionen var överväldigande; kraften var något som t.o.m. tycks ha förvånat Vilks och som vi alla vet resulterade konstverket i en av denna religions högsta ledare upprättad dödsdom. Reaktionerna på konstverket ledde Vilks vidare till att skapa ett fullödigt experiment, med vetskapen om att experiment blottlägger observationer som resultat av ett medvetet ingrepp. Galileo utmanade dåtidens vetenskapsetablissemang, som baserade sin kunskap på de aristoteliska teorierna och Bibeln, liksom Vilks utmanade samtidens etablissemang, som baserar sin kunskap på teoretiska idéer om samhället svagt förankrade i faktiska observationer. Låt oss benämna dessa idéer pk-ism, som Patrik Engellau plägar, eller woke-skolastik. För att fullfölja hypotesen om att den tredje monoteistiska religionen svårligen låter sig inlemmas i de övergripande västerländska idealen och således måste hanteras med extra försiktighet och vördnad, skapades raskt en Judesugga med Vilks kommentar ”Modern kapitaliststinn judesugga på väg ut för att böka sönder några fredliga byar (i Cezannes stil)”.

Reaktionerna på Judesuggan uteblev, möjligtvis med undantag för kommentarer från några förnärmade kulturpersoner, inte av upprördhet över Judesuggan i sig, utan av upprördhet över Vilks fräckhet att pröva hypotesen. Något behov att pröva den historiskt kronologiska andra religionen förelåg inte, då den redan blivit ordentligt utmanad och förnedrad genom kongeniala konstverk såsom ”Piss Christ” från 1987 (bilden) och ”Ecce Homo” från 1998, förvisso förknippade med några upprörda röster och sabotageförsök, men utan dödsdomar och konstetablissemangets huvudsakligt odelade stöd. Jan Guillou hade emellertid synpunkter på att experimentet inte hade utförts korrekt, utan hävdade att om saken skulle prövas rättvist borde Kristus ”iförd törnekrona och särken uppfälld” avbildas under pågående våldtäkt genom analsex och fellatio utförda av den amerikanske presidenten respektive Sveriges statsminister. Då skulle även en sådan teckning innebära allvarliga konsekvenser. Vilks avfärdade idén till konstverket med att temat prövats till leda och skulle sannolikt inte resultera i annat än lamt arga kommentarer. Den moderna konstens förmenta avsaknad av tabun visade sig således inte stämma. Quod erat demonstrandum.             

Eftermälet av detta konstexperiment är sannolikt att rondellhund har fått en ny innebörd och att vi näppeligen förknippar det något udda begreppet med annat än Vilks teckningar för mycket lång tid framöver. Förmodligen är det även en milstolpe i samtidskonstens historia, även om det moderna konstetablissemanget avfärdar teckningarna som bosch, sannolikt i avsaknad av andra argument för att skyla tabun och ynkedom. Det går bra att tänka på en Judesugga, om du kommer ihåg den, det går bra att tänka på Piss Christ, om du någonsin sett den, men du får absolut inte tänka på Profeten Mohammed som rondellhund. Hur går det?