En nyhetssändning som många minns är när ledaren för Litauens parlament Vytautas Landsbergis den 11 mars 1990 deklarerade att Litauen lämnat Sovjetunionen. Många trodde säkert dom hört fel. Hur kunde pyttelilla Litauen tro att de kunde ”lämna” Sovjetunionen, utan att krossas under stridsvagnar? Ingen Sovjetrepublik hade vågat göra något liknande. Den där Landsbergis var inte ens någon erfaren politiker eller general, utan musiker(!) Visste han verkligen vad han gjorde? 

Drygt 30 år senare deklarerar hans sonson Gabrielius Landsbergis, i egenskap av utrikesminister, att Litauen lämnat den grupp av 17 europeiska stater som odlat ekonomiskt och politiskt samarbete med Kina. Och han uppmuntrar de andra 16 länderna att göra detsamma. Samtidigt låter man Taiwan öppna ett ”Representative office” i Vilnius, samt installerar ett litauiskt dito i Taipei – det vill säga så nära diplomatiska förbindelser man kan komma. Slutligen passar man på att fördöma Kinas behandling av etniska minoriteter i Xinjiang som ”folkmord”. 

Litauen var en av de Sovjetstater som hade svårast att integreras i det kommunistiska blocket. Redan under 1800-talet organiserades hemundervisning för barn, i syfte att motstå den hotande ”russifieringen” och bevara det litauiska språket. Man invaderades av Sovjetunionen inte mindre än två gånger under andra världskriget, och däremellan av Nazityskland. Runt 200 000 litauer fick sätta livet till, flertalet judar men också många småbönder. En god vän berättade hur han reste genom Litauen och förvånades över det stora antalet ödehus på landsbygden. Han fick förklaringen att litauiska bönder motsatte sig Stalins kollektivisering av jordbruket och i stor skala deporterades till Sibirien. Efter krigsslutet fortsatte litauiska frigrupper att bjuda väpnat motstånd och lade inte ner stridsyxan förrän 1953. Landsbergis den äldre visste alltså exakt vad han gjorde. Och får man tro bilden ovan, från en antisovjetisk manifestation i Vilnius 1988, hade han en icke obetydlig del av folket bakom sig. Kort sagt; Litauen har ”balls”. Det tog nästan ett år innan något västland vågade erkänna Litauens uttåg ur Sovjetunionen, och då var det den lilla staten Island. 

Litauens internationella självförtroende kan möjligtvis ha ett samband med att Litauen inte alltid varit ett pytteland. Kungariket Litauen sträckte sig en gång från Östersjön till Svarta havet, och i koalition med Polen lyckades man till och med invadera Moskva 1610. Ett annat land som satt sig upp mot Sovjetunionen (och på senare år även EU) är Ungern. Kort efter kommunistblockets fall råkade jag befinna mig i den ungerska landsortshålan Békéscsaba och blev bjuden på en kopp kaffe av en zigenare, som trots att han var en enkel musiker (och zigenare) skröt över hur Ungern (dubbelmonarkin Österrike-Ungern) en gång var mäktigast i Europa, och att ryssarna självfallet inte hade där att göra. Så historia kan spela roll. Ett århundrade ligger inte längre bort än några generationer.        

Landsbergis den yngres utspel har förstås inte passerat obemärkt. Kina reagerade blixtsnabbt och lovade bestraffa Litauen med ekonomiska sanktioner, som kan komma att kosta landet några procent av sin BNP. Den kinesiska staten försvarar sin position i Svenska Dagbladet, under rubriken ”En röd linje som inte får överträdas”. 

Artikeln är ett svar på en tidigare SvD-artikel av den engelske östeuropaexperten Edward Lucas. Lucas artikel är under betalvägg men inte kinesernas (vilket kan uppfattas som partiskt, men Lucas får i alla fall tillfälle att försvara sig). Ursprungsartikeln ger dock en annan vinkel. Litauens främsta utländska investerare är det amerikanska bolaget Thermo Fisher Scientific, som också etablerat sig i Fastlandskina. Enligt Lucas har företaget kontaktats av kinesiska staten och ställts inför valet att sätta press på Litauens regering, eller riskera sin etablering i Kina. Företaget har hittills vägrat lägga sig i Litauens utrikespolitik, vilket fått Edward Lucas att stödköpa aktier i Thermo Fisher Scientific. I ett läge när varken den fria världens regeringar eller ens Europeiska unionen vågar ”överträda den röda linjen”, kanske man måste sätta sin lit till småspararna på börsen.