I sommar har jag sett om TV-serien Någonstans i Sverige, Jolos serie om beredskapstiden i regi av Bengt Lagerkvist. Jag var bara 10-11 år när den sändes på TV, men jag minns så väl hur jag satt där i soffan med mamma och pappa och upplevde en tid som de så väl kände igen sig i.

I sista avsnittet kommer finska flyktingar över Torne älv, och i en scen hör man dem sjunga en vemodig sång. En av de svenska soldaterna frågar en finsk man som kan prata svenska vad de sjunger om och han svarar:

”Vi sjunger om fosterlandet och längtan tillbaka”

Redan då jag såg den scenen första gången för så längesen berörde den mig, för redan då hade begreppet fosterlandet mer eller mindre försvunnit ur den officiella svenska vokabulären. Indoktrineringen om att Sverige ingenting var, ingenting betydde, hade redan börjat och tanken att omvandla Sverige till ett mångkulturellt ingenmansland hade redan fötts.

Varför? Det är svårt att hitta en enda anledning, men en starkt bidragande orsak var förstås socialdemokraternas strävan efter ett år 0. Med en ny befolkning, som inte hade någon relation till den röda stugan i skogsbrynet, de böljande åkrarna och männen och kvinnorna som brukade jorden, skulle man lätt kunna avfärda kärleken till fosterlandet som sentimentalitet och nostalgi. Ett sådant folk är lättare att styra in i det postmoderna experiment som är socialdemokraternas Sverige.

Där är vi nu. Och även om jag inte tror att det är riktigt så enkelt som att Sverige inte varit i krig på 200 år, och därför saknar fosterlandskärleken, så tror jag att det kan ha spelat in. Jag vet att många var tacksamma och glada över att Sverige inte drogs in andra världskriget, men kanske hade vi haft en sundare syn på fosterlandet om vi faktiskt varit tvungna att kämpa för det.

Ändå är vi många som gör precis som de finska flyktingarna under slutfasen av andra världskriget. Sjunger om fosterlandet och längtan tillbaka. Och vi har verkligen något att längta tillbaka till, vad den grötmyndiga självutnämnda eliten i journalist- och politikeradeln än påstår.

När jag tänker på de generationer som gått före oss fylls jag av vördnad. Tänk så mycken kunskap de besatt! Kunskap som de förde vidare till kommande generationer och som till sist nästan satt i generna. Hur man sår och skördar och vilken tid på året man beskär fruktträden. Hur man selar en häst och hur man plöjer med den. Hur man hugger i skogen. Hur man bäst sköter om höns och kor så att man får goda ägg och god mjölk. Hur grisar ska leva för att ha det så bra som möjligt, och hur man sedan ska slakta dem så humant man kan.

Min farfar visste precis hur man skulle sköta om grisarna. De hade stia och stor uteplats, och de bökade i jorden så som grisar ska. Det skulle bara vara så. Om någon sagt till honom att han borde låta sina grisar sitta fast i inskränkande galler inomhus skulle han ha fnyst och knutit näven åt sådana stolligheter.

Det var sådan han var. Det rådde ingen tvekan om att grisarna skulle gå till slakt för att familjen skulle få mat på bordet – men det fanns inte på kartan att de skulle behandlas illa innan det var dags.

Farfar var också en riktig hästkarl, som så många män i hans generation. Det gick också till arv till barnen. Min pappa kunde sela en häst i sömnen, och visste precis hur man spände fast plogen bakom djuret. Trots att han senare kom att bli fabriksarbetare tappade han aldrig känslan för hästar, aldrig känslan för lantbrukets betydelse heller.

Sådant där, och så mycket mer, finns i känslan för fosterlandet. Känslan av stolthet över vilka vi är och vad vi åstadkommit, närheten till de forna generationerna och banden bakåt i tiden. Var finns den idag? Vem sjunger om fosterlandet och längtan tillbaka?

Inte politikeradeln, det är ett som är säkert. I åratal har vi fått höra budskapet att det är nu vi ”bygger” Sverige, som om Sverige inte fanns före den illa fungerande mångkulturen. Som om våra förfäder vandrade som zombies i lera och smuts och ingenting kunde, ingenting kände, ingenting hade. Det är ingenting annat än en styggelse.

Vi andra, vi som sjunger, blir brunstämplade, hånade, förlöjligade. Vi är sentimentala, nostalgiska, vi lever i en låtsasvärld. Men det är inte sant. Det är inte vi som lever i en låtsasvärld – det är i själva verket de andra, de som med frenesi försöker förneka att fosterlandet alls betyder något, som lever i en låtsasvärld.

När jag tänker på fosterlandet tänker jag på morfar och mormor, farmor och farfar, på mina föräldrar och deras syskon. Arbetsamma män och kvinnor som aldrig skulle ha kommit på tanken att rycka på axlarna åt sina förfäders strävan. Och min längtan är stark, så stark. Inte till en specifik plats eller ett specifikt år – inte ens efter någon speciell person – utan längtan efter fosterlandskärleken och den tid då människor faktiskt var beredda att försvara det som betydde något. Och den sången kommer jag aldrig att sluta sjunga.