Med tanke på hur mycket utbildning jag med godkända betyg genomgått i livet så borde jag vara säkrare på mig själv. Man väntar sig att en person med fyra betyg i nationalekonomi från en fin skola och en nästan färdig doktorsexamen i ekonomisk historia – ett jobb kom emellan – från en annan fin skola plus en hel del annat akademiskt bråte skulle kunna ge snabba och klara svar på frågor om en optimal räntebana för framtiden och sådant där som skickliga ekonomer fattar beslut om hela dagarna. Men så är det inte med mig. När det gäller ekonomi, särskilt om det handlar om mer komplicerade saker än att läsa av saldot på mitt bankkonto, begriper jag mycket litet.

En sak som jag har särskilt lite hum om är det där med inflation. Det lilla jag tror att jag begriper kommer från en piratroman där handlingen utspelar sig på 1600-talet. Spanien hämtar skeppslast efter skeppslast med guld från sina gruvor i Latinamerika. Piraterna klagade över att det med tiden hade blivit något fel på guldet eftersom man fick allt mindre varor för de klingande mynten. Då förstod jag. När det vällde in mer guld som skulle köpa lika många tunnor råg som förra året så blev rågen dyrare. Det där har jag senare fått bekräftat av historiker. Det amerikanska guldet påverkade prisnivån i Europa, i varje fall i Spanien.

Men varför besvärade sig spanjorerna med att resa till Latinamerika för att hämta guld och göra pengar? Det gör man ju inte i vår tid och ändå finns det hur mycket pengar som helst. Varför gjorde inte spanjorerna som vi och tryckte sedlar i stället?

Jag vet att du med rätta tycker den frågan är så dum att du inte orkar göra dig omaket att ens börja besvara den. Alla inser att ingen hade tagit emot några spanska papperslappar som betalning för riktiga varor. Sedlarna skulle inte kunna användas till något annat än fnöske eller, föralldel, något annat som du kan komma på.

Vid en samlad bedömning drog den spanska staten och alla andra stater slutsatsen att de var tvungna att vara försiktiga med sedelpressarna samt vid myntpräglingen och helst bara fuska när det inte märktes. Men här börjar hela processen överstiga mitt förstånd ty nu liknar det snart religion.

I vår tid, särskilt under coronat och i dess efterdyningar, verkar alla hämningar när det gäller sedelpressarna ha släppt i alla länder. (Staterna har visserligen inte längre full kontroll över sedelpressarna men i samarbete med sina riksbanker kan de åstadkomma ungefär detsamma som de tidigare kunde genomföra på egen hand.) Det bara vräks ut pengar.

Syftet påstås vara att de friska pengarna ska bidra till att kickstarta världens ekonomier som delvis gått i stå under pandemin när folk inte kunnat eller fått gå till jobbet. Det kan hända att det är rätt tänkt även om jag, som inte begriper ekonomi och framför allt inte tror på Keynes teorier, har mina dubier. Men vare sig det är rätt tänkt eller inte så verkar det inte fungera på det planerade sättet. I stället tycks alla de nytryckta sedlarna användas för att köpa aktier och fastigheter vilket avspeglas i fullständigt sagolika prisstegringar på de berörda marknaderna. (Se! Samma mekanism som i fallet med piraten och rågtunnan.)

Härmed har jag kommit fram till min stora och hittills obesvarade fråga som är hur världen törs ta emot de nytillverkade papperslapparna (även om det inte längre är papperslappar utan elektroniska noteringar databaser och sådant). Varför möter de moderna staterna inte samma misstänksamhet från den övriga världen som de spanska monarkerna fick uppleva när de fuskade med sitt mynt?

I sista hand är det nog en fråga om tro och förtröstan. Det finns en allmänt spridd och i allas skallar djupt förankrad övertygelse att staten är odödlig och allsmäktig och därför värd vår förtröstan. Och om en enskild stat råkar illa ut så får man ropa på högre instans, EU till exempel, som kommer in och reder upp genom att själv gå i god för den som hotar att fallera. Lika lite som Gud för den troende kan systemet gå under och därför står det stabilt.

Därför har jag fått för mig att hela ekonomin är en trosakt som tills vidare möts med tillit. Märkvärdigt nog fungerar det. Till exempel får kommunerna låna pengar trots att krassa och misstrogna typer som jag aldrig skulle försträcka dem en krona. Men bakom kommunerna står den statliga garanten och bakom den, om det behövs, den samlade europeiska garanten och bakom den Förenta Staternas flotta representerad av Federal Reserve, kort sagt ett helt system som är för stort för att misslyckas och därför inte kan misslyckas.

Så det är bara att trycka mer pengar. Så länge förtröstan finns är vi trygga.