Ända sedan jag blev misshandlad för en dryg vecka sedan (läs berättelsen här) har jag funderat över vad det är som får människor att ta till våld när allt de egentligen behöver göra är att vara lite lyhörda för vilket ansvar de har för sina handlingar. Hur kan man tala så olika språk att det som är självklart för en person är en provokation för en annan? Och hur kan man överhuvudtaget tro att det är i sin ordning att ge sig på en tant med knuten näve?

Det finns förstås flera svar på den frågan. Men jag tror att det handlar om att man har helt olika moraluppfattningar och olika behov av bekvämlighet. I mitt fall handlade det om en thailändsk man, som uppenbarligen uppfattade det som synnerligen orättfärdigt att han och hans flickvän skulle tvingas ta ansvar för sina gästers handlingar. Men det kunde ha varit vem som helst. Uppfattningen om vad som är okej och inte tycks vara ganska flytande. Det har jag märkt på reaktioner jag fått när jag berättat om händelsen.

De flesta (inklusive många omtänksamma och stöttande läsare som delat med sig av värmande kommentarer, varmt tack till er!) verkar anse att man ska kunna kräva att ens grannar tar ansvar för vad deras gäster gör. Men det finns också, det märker jag, folk som tycker att det som hände är mitt eget fel. Att det var jag som startade hela bråket.

På sätt och vis var det ju det också. Hade jag inte ringt på så hade ingenting hänt. Jag hade kunnat plocka upp matresterna och hållit god min och jag hade sluppit blåtiran och värken i huvudet. Men nästa gång då? Och nästa? Ska man bara släppa allt och låta det bero, bara för att man inte ska riskera att provocera någon lättkränkt person med häftigt humör?

Ja, säger nog många. Folk som vill ha det bekvämt. Inte ”starta bråk”. Att det sedan är någon annan som orsakar detta ”bråk” genom att bete sig som ett drägg verkar liksom vara irrelevant. Den moraliska kompassen anpassar sig efter bekvämlighetszonen. Vad spelar det för roll om någon skräpar ner lite utanför din ytterdörr, det är en världslig sak. Tänk på hur besvärligt det blir för grannarna som blir störda om du tjafsar, tänk om det blir bråk och någon måste vittna? Så himla jobbigt. Mycket, mycket jobbigare än att få en stjärnsmäll i skallen.

Men jag säger nej. En utspilld kastrull med mat är givetvis ingen katastrof i sig. Men om man lär sig att det är ok att kasta – eller spilla – mat utanför någons ytterdörr så förstår man snart att det är fritt fram att göra annat också. Skräpa ner i allmänna utrymmen. Väsnas och bråka. Slå sönder glas utan att plocka upp. Hota folk utan att behöva oroa sig för konsekvenserna. Slåss om andan faller på. Vill vi verkligen ha det så?

Nej. Inte jag i alla fall.

Det betyder inte att jag är en överdrivet präktig människa. För mig får grannarna gärna sitta på balkongen, eller på utegården, och festa till sena kvällen om de vill. Jag går och lägger mig sent och när jag väl somnat är jag inte särskilt lättstörd. Men jag vill inte leva i slum. Jag vill inte att folk lämnar tomburkar på uteplatsen eller slänger cigarettfimpar från balkongen. Jag vill inte bo i ett hus där folk dräller skit omkring sig, eller låter sina gäster göra det. Så är det bara.

Så hur besvärligt det än är för omgivningen att jag ”tjafsar” så lär jag nog fortsätta med det. Jag vill helt enkelt inte se mitt bostadsområde förslummas. Och förslummas kommer det att göra, förr eller senare, om man bara har överseende med allt och går runt utan att se eller bry sig.

Nu blir det dock inga konsekvenser för den man som satsade från tårna och skickade på mig en högerkrok. Det tog knappt en vecka innan förundersökningsledaren lade ner anmälan, eftersom hans flickvän ljugit och sagt att jag hade knuffat henne och att hennes gentleman till pojkvän helt enkelt ville skydda henne från den elaka grannkärringen. Det går alltså inte att styrka brott – det skulle ju faktiskt kunna vara nödvärn eller skydd av annan.

Jo, tjena. Men hon hade faktiskt ett märke på armen. Och pojkvännen hade både rivsår och blåmärken i ansiktet, som han uppgav att han hade fått vid ett annat tillfälle. Vid samma tillfälle då han orsakade sin flickvän det där märket på armen, kanske? Det är vad jag tror i alla fall. Och det gör att jag faktiskt har en viss förståelse för hennes lögner. Umgås man med en man som är så våldsam som hennes uppenbarligen är blir det sannolikt en vanesak att rycka in till hans försvar lite då och då.

Om sanningen ska fram är jag inte särskilt upprörd. Jag tycker faktiskt att det är skönt att slippa gå vidare med det här för jag kan inte påstå att jag känner mig traumatiserad av händelsen eller har något behov av upprättelse. Det finns heller inga vittnen till det som hände innan slaget kom, där står ord mot ord, och det är två mot en. Så det är ganska logiskt att förundersökningsledaren lägger ner.

Däremot är jag nöjd med att jag markerade och gjorde en anmälan. Den kan ju komma bra till pass vid ett annat tillfälle, om och när den här dåliga ursäkten till karl ger sig på någon annan, sin flickvän till exempel. Då kommer hon kanske inte undan med bara ett märke på armen.