Då och då, fast ganska sällan, får jag email från läsare som klagar över att jag och andra skribenter på DGS bara pratar i stället för att göra något som kan lyfta nationen ur dess nuvarande ömkliga tillstånd.

I sak har de rätt. Jag och andra bara pratar och det händer ingenting. Varken Morgan Johansson eller generaldirektör Mikael Ribbenvik bryr sig. Bostadsminister Märta Stenevi ska vi inte prata om.

Men varför skulle de bry sig? Ett svar kunde vara att det är svensk tradition att överheten lyssnar på folket. Hundratals år före andra europeiska folk har vi haft riksdagar med folklig representation. Det har skapat tillitsfulla och fredliga relationer mellan överhet och folk. Överheten har bara undantagsvis skickat väpnad trupp mot tredskande medborgare och bönderna har tvekat att mobilisera sig med dragna högafflar mot en oböjlig överhet. Det må vara en romantisk bild av svensk politisk kultur men den är likväl sann vilket man kan konstatera genom att räkna antalet uppror under seklernas gång och jämföra med andra länder.

Tidvis i historien har tilliten blockerat utvecklingen i ett läge som påminner om dagens. Överheten har inte lyssnat och folket har aktat sig att göra sin röst hörd. I sådana situationer har den svenska historien ofta tillgripit en nödlösning. Om överheten bestått av en adel som krånglat med folket har en enväldig kung framträtt på folkets sida och dödläget brutits. Så var det exempelvis med Karl XI. Ibland har det varit tvärtom, således att en ny allians mellan adel och folk uppstått för att balansera en kungamakt som inte vill lyssna.

Men nu finns inget starkt alternativ till överheten. Det härskande politikerväldet är så enhetligt att det saknas en trovärdig politisk opposition som folket hade kunnat utse till nya statsförvaltare. Tills vidare har Sverige kört fast i ett träsk och kan varken ta sig framåt eller bakåt utan låter sig härjas av omständigheter.

Ett problem är att varken överheten eller medborgarna öppet, ens för sig själva, har artikulerat vad konflikten handlar om. En del tror att felet är att svenskarna är rasister, andra att Annie Lööf är galen, andra åter att svenska politiker fjärrstyrs av kapitalister i Davos som vill kontrollera hela jorden med hjälp av covid-vaccin. Det är en sörja. Om det kommer någon läsare och begär av mig att jag ska lösa problemet åt svenska folket måste jag veta precis var problemet ska angripas för att kunna komma åt dess förlamande grepp.

Jag undrar om inte det svenska samhällets förhållande till begreppet rasism är en springande punkt. Att detta är ett sjukligt känsligt kapitel framgår av de paroxysmer av vrede och ångest som varje omnämnande framkallar. Häromdagen förklarade statsminister Löfven, apropå den för mig självklara idén att en svensk vårdcentralspatient ska kunna ha rätt att påverka vilken läkare som ska vårda henne, att han ”blir så förbannad” eftersom det fria valet är så ”vidrigt”. Det är ett språkbruk som varit otänkbart för tio år sedan. Det är i dessa trakter, tror jag, som den svenska bölden börjar brista.

Två synsätt på begreppet rasism slåss om herraväldet över det svenska samhällets medvetande. Båda synsätten bygger på tanken att det är de två motståndarnas – sins emellan helt olika – typ av rasism som är orsaken till Sveriges problem.

De svenska PK-isterna med statsministern i spetsen anser att brottsligheten, skolans problem, arbetslösheten, integrationsproblemen och nästan alla övriga problem i Sverige beror på en allmänt inpyrd rasism hos etniska svenskar. Hos oss etniska svenskar finns en ”vidrig” ambition hålla MENA-folk, särskilt muslimer, så långt borta som möjligt vilket gör det omöjligt att integrera dessa grupper med ty åtföljande uppenbara problem som vi ser omkring oss.

Eftersom jag troligen skulle kallas vidrig av statsministern kan jag hålla med om att jag vill ha något att säga till om ifall läkare ska väljas till mig. Det känns som en grundläggande demokratisk rättighet i nivå med yttrandefriheten. Jag kan också hålla med om, vilket troligen gör mig ännu mer vidrig i statsministerns ögon, att jag inte skulle gilla tanken på att få en nyinvandrad, illiterat, muslimsk, somalisk sjubarnsfamilj till närmaste husgranne. Men jag kan inte acceptera PK-isternas föreställning att det är just min inställning på den här punkten – en inställning jag troligen delar med majoriteten av folket – som är förklaringen till nationens många dilemman.

Däremot tror jag att PK-isternas egen rasism, som de försöker upphöja till en särskild sorts godhet, förklarar en stor del av Sveriges aktuella svårigheter. Det är en rasism enligt vilken vi inte kan vänta oss särskilt många nyttiga och produktiva insatser av invandrare. Att de i snitt ska kosta skattebetalarna 74 000 kronor netto per år under sitt liv från ankomsten till Sverige fram till sin död anses helt rimligt. Konsekvensen blir att de ska omhändertas (för att ge ett värdigt och hyggligt avlönat jobb åt det välfärdsindustriella komplexet, det behöver jag väl numera knappt säga). Kan man tänka sig ett större mått av rasism än en attityd som de svenska PK-isternas där stora etniska grupper redan från början avskrivs som oförmögna att ordna sina liv av egen kraft på det sättet som alla invandrare till alla länder alltid tvingats göra?

Att Sverige är politiskt lamslaget beror enligt min uppfattning till stor del på att vanliga medelklassare är så klubbade i skallen av PK-isternas ständiga och för det mesta ogrundade anklagelser för rasism att de förlorat den självsäkerhet som krävs för att gå i öppen opposition.

Det blir ingen ändring innan vi vanliga medelklassare inser och förmår förklara för oss själva och andra att de verkliga rasisterna – och de som står i vägen för nationens utveckling – är de härskande PK-isterna som för att skydda sin godhetsposition som värnare av svaga människor ständigt skyddar och utvecklar alla människors – inte bara invandrares förstås – potentiella oförmåga att hantera sina liv.

Vi medelklassare måste sluta huka oss inför piskan, det finns ingen annan lösning.