Igår skrev jag ett inlägg med anknytning till den första James Bond-filmen, Dr. No från 1962. Jag fortsätter på det spåret idag. Jag vill dela en tanke jag fick när jag såg filmen.

En stor del av filmen utspelas på Jamaica, som då var en brittisk koloni. Jag slogs över hur rent och fint det ser ut. Den ser ut som en vacker och idyllisk ö.

Jag har aldrig varit på Jamaica, men att döma av moderna bilder som jag sett på nätet är det inte lika fint där nuförtiden. Jamaica blev självständigt den 6 augusti 1962.

Det är möjligt att filmskaparna har skönmålat ön. För att inte bli lurad har jag även tittat på bilder från verklighetens Jamaica på 50-talet. Jag får samma intryck av de verkliga bilderna som av filmen. Det var finare förr.

När jag googlar hittar jag en artikel i tidningen Toronto Star (29/6 2011). I artikeln berättas om en opinionsundersökning som visar att en majoritet av jamaicanerna, femtio år efter självständigheten, anser att de skulle ha haft det bättre under brittiskt styre. Rubriken lyder: ”Most residents think Jamaica ’better off as a British colony,’ poll suggests”.

Samma opinionsundersökning redovisas även på BBC och på andra ställen. Undersökningen genomfördes av den jamaicanska tidningen The Gleaner. Kuriosa: en av James Bonds fiender i Dr. No, påstår sig frilansa som fotograf åt The Daily Gleaner.

Femtio år efter självständigheten ansåg alltså en majoritet, 60 procent, av de tillfrågade jamaicanerna att de skulle ha haft det bättre om ön fortsatt vara en brittisk koloni.

Jag är smått bekant med Jamaica genom reaggemusiken. Bob Marley har en fantastisk röst som är stark och mjuk på samma gång.

Bob Marley ville vara mer än en artist. Han hade också ett budskap. I låten ”Zimbabwe”, som finns på skivan ”Survival” (1979) hyllar han Robert Mugabes kamp i Rhodesia. Landet bytte namn till Zimbabwe efter att Mugabe tagit makten.

Bob Marley uppträder bakom Robert Mugabes porträtt:

Marley framförde sin sång på en stor fest i huvudstaden Salisbury (nuvarande Harare) för att fira att Mugabe och hans rörelse, marxist-leninistiska Zanu-PF, tagit över.

Mugabe hade bedrivit gerillakrig mot regeringen i Rhodesia. Han använde det kommunistiska Moçambique som bas.

Kampen är väpnad, sjunger Marley:

So arm in arms, with arms, we’ll fight this little struggle

Afrikaner ska befria Zimbabwe:

Africans a liberate Zimbabwe

Redan den 11 november 1965 hade Rhodesias premiärminister Ian Smith ensidigt proklamerat landets självständighet från Storbritannien. Smith var en vit rhodesier. Rhodesias självständighet erkändes dock inte av FN.

Bob Marley kände samhörighet med de svarta zimbabwierna på grund av deras hudfärg. Deras kamp angår honom också, känner han, på ett särskilt sätt. Själv var Marley mulatt: fadern var vit och modern svart, en ättling till afrikanska slavar.

Men Marley identifierade sig inte som vit eller halvvit. Han såg sig som helt och hållet svart och blev övertygad om panafrikanismen, som för honom innebar att alla människor i världen med mörk hudfärg och ursprung i Afrika hör ihop på ett särskilt sätt. I låten ”Africa Unite”, på samma skivalbum från 1979, sjunger han om sin dröm om att ena alla afrikaner i ett rike.

Blev Zimbabwe bättre efter att Mugabe tagit över? Det beror förstås på vad man menar med ”bättre”. Jag googlade för att hitta bilder av landet på Ian Smiths tid som jag jämförde med nya bilder. Jag fick intrycket att landet var renare och finare på Smiths tid. Jag kan förstås ha fel. Jag har aldrig varit i Zimbabwe.

Min kunskap om Zimbabwe är nog till och med mindre än min kunskap om Jamaica. Men jag vill ändå dela mina funderingar med er. Kanske kan de sporra till fortsatt undersökning?

Innan jag avslutar den här texten vill jag säga något om en annan före detta brittisk koloni: Kenya. Min adoptivfar är kenyan. Jag har varit i Kenya flera gånger, jag talar swahili, och jag har läst en hel del om landets historia.

Landet blev självständigt 1963 under kikuyuern Jomo Kenyattas styre. Han hade inlett sin politiska bana som ledare för kikuyernas nationalistiska rörelse, Kikuyu Central Association (KCA). Senare ändrade han sin ideologi från kikuyunationalism till ”kenyansk” nationalism som ledare för Kenya African Union (KAU). Denna organisation utvecklades till det politiska partiet Kenya African National Union (KANU) som har makten idag. Jomo Kenyattas son, Uhuru Kenyatta, är president.

Jag är övertygad om att Kenya var renare och finare och mer välordnat under brittiskt styre. Jag har pratat med många äldre kenyaner som levde då. Men var det bättre? Återigen, det beror på vad man menar med ”bättre”.

Vissa kanske skulle säga att det är bättre att vara herre i eget hus, även om huset är smutsigt. Men vem tillhör egentligen Kenya? Vems hus är det? Det fanns inget Kenya och inga kenyaner före självständigheten. Det som hände efter självständigheten var att kikuyuerna blev herrar.

Folket på kusten, vilka även kallas ”swahilier”, ville i många fall inte vara en del av det nya landet Kenya. Folk i Mombasa kände ingen gemenskap med kikuyustammen. De som bodde på kusten var ju muslimer och hade en annan kultur. Där bodde man inte i hyddor. Det fanns hus av sten: palats och moskéer. Folk var skrivkunniga: man använde det arabiska alfabetet. Swahilierna hade mer kontakt med Jemen, Oman, Persien och Indien än med de svarta folken i inlandet.

Lyssna på ett avsnitt ur podden Tankar från framtiden om Dr. No:

På kusten upplever många att man efter självständigheten har utsatts för kolonisation av folket från inlandet. I Mombasa krymper den tidigare befolkningen – swahilier, araber och indier – och ersätts med inflyttare från inlandet med andra religioner, andra kulturer och andra språk.

På 1950-talet påminde Mombasa sannolikt mer om Indien än om Afrika. När Adrian Conan Doyle, son till den mera kände Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle, besökte Mombasa på 1950-talet tyckte han att staden hade en påtagligt indisk prägel: ”Det var som om jag hade råkat vilse någonstans under resan och anlänt till Indien istället för till Afrika”, skriver han i boken Djungel och djuphav (1956). Det verkade ”Indien helt och hållet”. Han såg indier överallt, kvinnor klädda i saris, och atmosfären var mättad med betelkryddor.

En gata i centrala Mombasa, tidigt 1950-tal. Staden hade då omkring hundra tusen invånare. Mer än hälften var araber och indier:

Araberna och indierna på kusten, och även de arabiserade swahilierna, såg sig som ”finare” än folken i inlandet, såsom kikuyuerna. För dem blev det en svår psykologisk anpassning att styras av kikuyuerna i stället för av britterna. De gick från att ha en stark ställning i kuststäderna och på öarna till att bli en svag minoritet i det nya kikuyudominerade landet Kenya. Många känner sig inte längre hemma. Många har emigrerat.

Det nya landets namn, Kenya, togs från namnet på berget Kenya i kikuyernas land. Kikuyerna ansåg att berget var heligt. Kustfolket, de flesta av dem, hade aldrig sett berget. De ansåg inte att det var heligt.

BILD: En stillbild från filmen Dr. No. Queen’s Club i Kingston, Jamaica.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon