Den liberalkonservativa nättidningen Bulletins amerikanske chefredaktör Andrew Rosenthal uttalade sig i fredags på ett minst sagt uppseendeväckande sätt i en intervju i Svenska Dagbladet  (artikeln är bakom betalvägg). Det märkliga är att istället för att stärka Bulletins uttalade högerprofil framstår deras högste journalistiske chef som politiskt korrekt, alltså woke – en representant för den yttersta amerikanska identitetsvänstern, med dåliga kunskaper och en delvis underlig bild av läget i Sverige.

Bulletin grundades under stor uppståndelse i december 2020 med ambitionen att bli en liberalkonservativ nättidning av världsklass. Därför värvades ett stort antal kända namn från Sveriges största borgerliga ledarredaktioner och dito krönikörer till tidningen. Men Bulletin föll på att den egna nyhetsjournalistiken inte gavs en liknande prioritering, samtidigt som uppslitande konflikter utspelades mellan ägare och journalister inför öppen ridå. Flera av de namnkunniga medarbetarna hoppade därför av projektet. Ett tag verkade nättidningen dödsdömd.  

På senare tid har emellertid Bulletin rättat upp sig och kommit in i en andra andning med flera nyrekryteringar, bland annat av skickliga skribenter som har hamnat i onåd eller negligerats av gammelmedia. Det var också en skräll i medievärlden när Andrew Rosenthal (bilden) av Bulletins ägare värvades i april till vad SvD:s reporter kallar för ”den skandalomsusade tidskriften”. 2016 pensionerades han som chef för New York Times ledarsida och nu blev han Bulletins tredje chefredaktör; en värvning ur journalistadeln, då fadern ”Aby” Rosenthal var legendarisk reporter och därefter chefredaktör för New York Times under 1980-talet. Det verkar som om Bulletins styrelse lockades av det välklingande namnet, snarare än att söka en genuin och välmeriterad högerprofil. 

När Bulletin, som i dagsläget har 10 000 prenumeranter, behöver en stark konservativ ledare för det journalistiska arbetet, träder istället en man fram som har en Black Lives Matter-flagga på verandan till den 19-rumsvilla från sekelskiftet där han bor i New Jerseys mest exklusiva kvarter. Från denna komfortabla distans ger Andrew Rosenthal en bild av Sverige som ett land som är inpyrt av strukturell och institutionaliserad rasism, vilken har sitt ursprung i en politiskt skapad segregation där staten tvingar invandrarna till att bli bidragsberoende. Detta, fruktar han, kommer att leda till ökad vanmakt och utanförskap och ”ett nytt Gaza” inom 20 år med beväpnade uppror mot staten. 

Ett exempel på den svenska rasismen är, enligt Bulletins högste journalistiske chef, att den svenska polisen inte har lärt sig att tala med somalier på deras eget språk. Att polisen drar sig tillbaka från ”utsatta områden” ser han som institutionaliserad rasism. Det handlar alltså inte om de kriminella gängens framfart, och han får heller inte några frågor om det. Ändå ser han Sverige som en välfärdsstat, ett vänsterprojekt där ”till och med Sverigedemokraterna är till vänster om Joe Biden”. Detta gäller, enligt hans förmenande, även för Bulletin: svensk höger står till vänster om amerikansk vänster. Bulletins ”högerröster” var en bra start, tycker han, men det räcker inte, de var bara till för att locka nättidningens ”initiala publik”.  

Samtidigt erkänner han sina begränsade kunskaper om vårt land. Bulletins nye chefredaktör är en inbiten demokrat som förbannar Trump, hyllar kritisk rasteori som ett botemedel inom skolor och lagstiftning mot vit överhöghet. ”De är de vita som skrämmer mig”, säger han om sitt hemland, använder ordet ”fascist” flera gånger och säger att han har full förståelse för de svartas upprorshandlingar. Man kan knappast kalla honom nationellt sinnad, Sverige liknar han vid en ”snöglobsnation”, som bara fungerade ”när alla var likadana”: 

• Det är trevligt därinne, men ingen kan komma in. Det fungerade för Sverige i hundratals år men sedan bestämde ni er för att öppna upp till världen utanför, säger han.  

Andrew Rosenthal prisar Sveriges val att ta emot flyktingar men förbannar nationen för att svika dem när de har anlänt. 

• Det är omöjligt att bli svensk. Jag skulle inte kunna bli det även om jag lärde mig flytande svenska, säger han. 

Sverige måste gå igenom samma förändring som han själv har gjort, säger han: ”bli upplyst och politiskt radikal”. En högertidning som leds av någon som talar som en vänsteraktivist? Hur går allt det här ihop? Intervjun med Rosenthal ger samma intryck som den skrangliga och ryckiga diligensresa över prärien som Bulletin har gjort under det knappa år som den existerat. Det känns också tydligt att han bara ser en möjlighet för Sverige och det är att fortsätta på den multikulturella resa som inleddes med att en enig riksdag antog ett sådant beslut 1975. 

När redaktionens skribenter kritiserat konsekvenserna av den ansvarslösa massmigrationen, så får de istället en ledare som i grunden ger uttryck för motsatt ståndpunkt. Hur ska man till exempel kunna försörja sig och komma in i det svenska samhället om man är analfabet eller inte har någon utbildning och därmed inte efterfrågas på arbetsmarknaden? Vi fortsätter ju att skapa mer av sådant. Första halvåret i år beviljade vi totalt drygt 45 000 uppehållstillstånd, varav ungefär hälften asyl och anhöriga.  

Jag undrar vad de som i olika former verkar journalistiskt på Bulletin idag anser om sin senaste chefredaktör. När jag mejlar några medarbetare som jag är lite bekant med, och garanterar anonymitet, vill de inte svara på frågan om hur de tror att det ska kunna fungera med Andrew Rosenthals ledarskap i framtiden.  Men varför skulle de egentligen vilja det? Bulletin har säkert haft nog med konflikter som vädrats offentligt. 

På Facebook förekommer en diskussion där Andrew Rosenthal anklagas för att skuldbelägga Sveriges ursprungsbefolkning för en kommande samhällskollaps.  

En av Bulletins grundare och delägare Tino Sanandaji säger där i kommentatorsfältet att artikeln i SvD är ”en mix av sanning” och ”vad en reporter med egen agenda har hårdvinklat”. 

Tystnaden i media har för övrigt varit kompakt. Mysteriet tätnar.