Dagens Nyheter rapporterar att svenska patienter tillåts välja läkare med etniskt svenskt ursprung. Detta har tidningen tagit reda på genom att låta journalister ringa runt och låtsas vara patienter med just dessa önskemål. Svaren de fått – att man faktiskt får välja i den mån det är möjligt – tycks vara ett problem långt större än klankriminalitet och skjutningar, om man får tro DN. För effektens skull kryddar de förstås artikeln med en snyfthistoria om Soliman Hoshmand, specialist i akutsjukvård, som tydligen blir diskriminerad och förnedrad av svenska patienter så fort han visar sig på arbetsplatsen:

En av patienterna så fort jag kliver innanför dörrarna, säger till mig att den personen vill ha en annan läkare. Då har han sagt att jag vill inte att du rör mig med bara dina händer utan att om du ska undersöka mig så ska du sätta på dig handskar.

Användning av handskar är en del i den basala hygienen inom vården och ska, enligt Socialstyrelsen, ingå i varje kontakt med en patient. Trots detta framställer DN detta krav som om det vore rasistiskt. Det är naturligtvis djupt ohederligt, men så tycks också agendan bakom artikeln vara minst sagt grumlig.

För det första kan ingen veta hur vanligt det faktiskt är att verkliga patienter kommer med sådana här önskemål eftersom det är en konstruerad situation, skapad av DN. För det andra – om det nu finns patienter med dessa önskemål, vad är problemet? Och varför är det fel att de får gehör för sina önskemål? Det borde finnas viktigare frågor för landets största dagstidning att engagera sig i, som exempelvis det faktum att barn numera riskerar att bli skjutna när de leker i sandlådan eller att public service prisar kriminella artister som är en del av den organiserade brottsligheten.

Det är uppenbart att DN vill ha det till rasism att vårdgivare låter patienter välja etniskt svenska läkare om det finns möjlighet, och att de också vill rasiststämpla patienter med sådana önskemål. Det är oerhört fördomsfullt och kränkande. Möjligen kan svenskar, precis som alla andra, känna sig mer bekväma med personer av samma etnicitet men vad är det för märkligt med det? Det handlar om något så basalt som språkkunskaper och kultur. En läkare bör inte bara kunna göra sig förstådd helt och fullt utan även ha en inblick i och kunskap om den kultur han eller hon verkar i. En undersökning från 2016 visar dessutom att det finns stora kunskapsklyftor mellan läkare som utbildat sig inom och utanför EU.

Att tillgodose patienters önskemål ses inte som ett problem när utlandsfödda vill ha läkare eller annan vårdpersonal som förstår dem, då är det tvärtom något som vårdgivaren förväntas sträva efter. Det finns mängder med uppsatser, avhandlingar och olika typer av undersökningar (bara att googla!) som betonar invandrares behov av vårdpersonal som förstår deras kulturella bakgrund.

I Socialstyrelsens handbok för vårdgivare, chefer och personal, som är aktuell från 2015, står att ”särskilda patientönskemål så långt möjligt kan tillgodoses utifrån patientens etniska eller kulturella bakgrund”. Det är något som vårdgivarna rättar sig efter. Om det inte finns läkare som talar patientens språk och känner dennes kultur erbjuds gratis tolk som kan hjälpa till med både språklig och kulturell översättning. Vad blir etniska svenskar erbjudna om läkaren inte förstår dem språkmässigt och/eller kulturellt, eller själv förmår göra sig förstådd?

Trots att det är en självklarhet att även etniskt svenska patienter i mesta möjliga mån ska ha rätt att välja läkare som de känner sig bekväma och trygga med stämmer nu allt fler in i DN:s klagosång över den fräckhet som vissa vårdgivare visat när de går patienter till mötes. Socialdemokraterna kräver ”granskning”, Liberalernas Anna Starbrink ”rasar”, fackförbunden skriar att det är ”oacceptabelt” och Tandläkarförbundet orerar om ”strukturell” rasism.

Hur är det möjligt att så många, som annars har olika åsikter om det mesta, verkar tycka exakt samma sak om just detta? Handlar det om någon sorts rädsla för DN och dess självrättfärdiga ledarsida eller är det en samordnad uppfostringskampanj i syfte att skrämma vårdgivare till att genast säga nej till etniskt svenska patienters önskemål, och få folk att skämmas över att ens tänka tanken att det skulle kännas tryggt med en läkare som delar deras språk och kultur?

Oavsett orsak är det på samma gång skrattretande och tragiskt att se hur det väloljade konsensusmaskineriet träder in och får en kör, som annars består av allt från bas- till sopranstämmor, att sjunga i en enda stämma bara för att stora tidningsdraken larmar och gör sig till. Stämman skorrar dessutom betänkligt falskt. För det är naturligtvis en självklarhet att medborgarna i ett fritt land ska få välja den läkare de har mest förtroende för – även om denne råkar vara etniskt svensk.