Intelligens är ett känsligt ämne. Att blott 10 – 15 procent av befolkningen kan sägas vara intelligenta (enligt gängse IQ-skala), medan ungefär lika stor procent är ”dumma” och resterande 70 procent ”medelmåttor”, blir förstås bekymmersamt om man vill leva efter principen ”Allas lika värde”. Naturen har helt enkelt konstruerat våra hjärnor på ett sätt som strider mot den svenska värdegrunden.

 Det är svårt att göra dumma människor smarta, genom politiska beslut. Däremot verkar det fullt möjligt att göra smarta människor dumma. I varje fall få dem att bete sig som om de vore dumma. Att underprestera för att inte sticka ut, kan vara en nödvändig överlevnadsstrategi i en byråkrati som är dysfunktionell.     

I jämlikhetslandet Sverige är det förhållandevis lätt för medelmåttor att klättra mot den politiska toppen, medan toppbegåvningar ofta upplever sig motarbetade och betraktade som hot. Jag har inte undersökt saken närmare, men det sägs att Sverige har västvärldens lägst utbildade regering, när det kommer till akademiska poäng. Skulle man IQ-testa svenska ministrar från 60-talet och framåt, misstänker jag att resultatet visar samma sjunkande tendens som Pisa-mätningarna. 

”Den svenska dumheten” har också blivit ett begrepp internationellt, när det kommer till migration. För att ta ett exempel. En bit in på 2000-talet började det dyka upp unga män utan identitetshandlingar, som påstod sig vara föräldralösa barn. Eftersom det bara rörde sig om några hundra lät man dem passera som minderåriga, och erbjöd dem extraordinära förmåner. Några år senare hade antalet ensamkommande stigit till 50 000, vilket för svenska myndigheter kom som en total överraskning. Samtidigt hade kostnaden för hanteringen rusat upp mot hundramiljarderstrecket. 

Ett annat område där ”Den svenska dumheten” blivit beryktad är hanteringen av kriminella. Det finns en tradition i Sverige att undvika ”våld och straff”, vilket är rättssystemets två viktigaste verktyg för att bekämpa brott. Vad som i praktiken återstår är att föra dialog, bjuda gängen på pizza och allmänt försöka skapa god stämning. Tyvärr genererar det inte särskilt mycket respekt, och nätet flödar över av videoklipp som visar hur man ostraffat kan håna och provocera poliser på öppen gata. Ungdomar i Angered riskerar att uppfatta Ali Khan och hans klanbröder som ”de vuxna i rummet”.      

Det går att hitta många liknande exempel, från skolan, socialtjänsten och snart sagt varje myndighet som förväntas organisera landet. PK-istiska värderingar eller inte, känns det som att svenska myndigheter tappat något av sin kognitiva förmåga. Man kan skylla på korruption, tjänstemannaaktivism eller infiltration från Muslimska Brödraskapet, men själv tror jag en nyckelfaktor i sammanhanget är feminismens intåg i politiken på 1990-talet.  

Ett av feminismens huvudnummer är att kvinnor inte ska tävla med männen i fri konkurrens, utan hjälpas till ledande poster genom att könet tilldelas ett meritvärde. Detta meritvärde ska vara positivt för kvinnor och negativt för män, tills man nått 50 procent representation. När man väl beträtt den inslagna vägen fick kvoteringstanken fäste hos en rad identitetsgrupper, baserade på hudfärg, ursprung, sexuell läggning eller religiös tillhörighet. Resultatet blev kanske en sprakande mångfald, men till priset av lägre kompetens och sämre funktion. Det är som när man köper en ny bil och allt ser perfekt ut, från lacken på utsidan till krockkuddarnas placering, men glömmer att bry sig om ifall motorn fungerar.  

En av dem som bjudit hårdast motstånd mot den moderna nedvärderingen av intelligens och duglighet, är Jordan Peterson. Tvärt emot teorin om det tyranniska patriarkatet, menar han att traditionell manlighet varit den samhällsbyggande kraft vi har att tacka för att ingen längre behöva använda råstyrka för att överleva. Och den metod man använde för att åstadkomma detta mirakel var skapande av hierarkier, där de duktigaste placerades i toppen och de minst dugliga i botten. Att bygga makthierarkier enligt någon annan princip än kompetens, är enligt Peterson ”korkat”.      

Eller som han svarade den radikala feministen Helen Lewis, som undrade vad han ansåg vara det absolut viktigaste i livet: ”Not being stupid”.