BITTE ASSARMO: Digitaliseringen kan inte frälsa oss

”Tillfälligt stängt” stod det på en lapp på dörren till Coop i Högdalen häromdagen när jag skulle in och handla. Och inte bara på dörren till mitt Coop för den delen, utan på dörrarna till varenda Coop-butik i hela landet förutom i Värmland. Anledningen? En aggressiv IT-attack på butikskedjans betalsystem.

Så här kommer det sannolikt att se ut allt oftare, ju mer digitaliserade vi blir vad gäller betalning. Redan nu är vi hänvisade till swish och kort i många butiker – trots att kontanter fortfarande gäller som betalningsmedel och trots att det borde anses som ett lagbrott att vägra ta emot dem. Om bankerna och deras medlöpare bland politikerna får som de vill är Sverige snart helt kontantlöst.

Vurmen för det kontantlösa samhället går hand i hand med den blinda övertron på digitaliseringen som frälsaren i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Vem man än pratar med bland politiker och tjänstemän i maktens korridorer är de närmast besatta av just digitaliseringen. Digitaliseringen ska frälsa allt från förskola och skola till äldreomsorg och sjukvård och det mesta däremellan. Det finns ingenting som inte digitaliseringen kan rädda!

Vad är då digitalisering? Kortfattat kan man säga att det rör sig om en teknisk omvandling från analog representation till digital, där informationen representeras av nollor och ettor. Nya, eller redan existerande digitala lösningar, ska användas på ett mer effektivt sätt. Eller, som det står i vissa propagandablad:

”Det finns stora fördelar för den som lyckas i sin digitaliseringsresa. För nya företag innebär digitaliseringen uppkomst av nya lösningar och affärsmöjligheter. Det kan handla om att skapa nya produkter och digitalisera tjänster, men också nya organisatoriska lösningar eller strategisk förnyelse.”

Det låter ju väldigt fint, allt det där, men vad betyder det – egentligen? Svaret är att ingen egentligen vet, inte ens de som formulerar sådana här storvulna hyllningar till digitaliseringen. Allt handlar om att försöka tjäna pengar på ett nytt område, och alla vill ha sin del av kakan. När kommuner och regioner, organisationer och företag, satsar på digitalisering köper de in svindyra tjänster från drivna entreprenörer som kan uttrycka sig lockande om alla vinster som kan göras. Men få talar om riskerna.

Enligt ivrarna finns ingen hejd på hur mycket lyckligare och mer framgångsrika vi alla ska bli med hjälp av digitaliseringen. När vi går från nyckel i låset till porten via aptusbricka till en nyckelfri ytterdörr blir vi genast mer moderna, mer avslappnade, mer effektiva, mer bäst. Men ingen vill prata om vad som händer om ett stort bostadsbolag utsätts för en IT-attack liknande den som Coop nyss utsattes för, fast mot låssystemen istället. Tiotusentals hyresgäster står då plötsligt utan möjlighet att ta sig in i sina egna hem. Tack men nej tack, säger jag.

I äldreomsorgen handlar digitaliseringen om sådant som rörelse- och värmesensorer, som ska kunna berätta för datorn på hemtjänstens huvudkontor att en vårdtagare har fallit eller legat stilla lite väl länge. Det låter naturligtvis som ett utmärkt sätt att ha bättre koll på människors behov. Men om den digitala övervakningen av sjuka och gamla och andra med speciella behov ska fungera som den är tänkt krävs fortfarande personal, som kan rycka ut per omgående om larmet går. Finns inte det – och det finns det faktiskt inte alltid – så är digitaliseringen helt meningslös.

Självklart måste digitaliseringen in i förskola och skola också. Bort med töntiga böcker, in med coola läsplattor och plötsligt blir undervisningen jättejättemycket bättre. Så bra, faktiskt, att lärarna knappt behövs längre nu när Google kan agera magister.

Digitaliseringen kommer också att främja tillväxten och dessutom öka IT-säkerheten om man får tro de redan frälsta. Hur det blir med den saken får framtiden utvisa. Men med tanke på hur oftare det sker attacker just på IT-området känns det ungefär lika trovärdigt som att svensk plastpåseskatt skulle minsta plasten i världshaven.

Bitte Assarmo