Rasmus Dahlstedt skriver om en resa på Roslagsbanan där en enkel tillsägelse till några medresenärer om att sänka samtalsvolymen blir till en sammanstötning mellan civilisationer. De andra resenärernas passivitet vittnar om hur frysresponsen hos de underkuvade fungerar på våra allmänna färdmedel: tar du konflikten får du vara beredd att slåss. Bättre då, verkar många tycka, att sitta stilla och låtsas som ingenting. Bland de välmående förorterna i nordöstra Stockholm fortsätter livet som vanligt – åtminstone på ytan. På det instängda tåget blir samhällsförändringarna omöjliga att undslippa.

Jag stiger ombord på Roslagsbanan vid Östra station, för färd norrut. Som så många gånger förr. Från min fönsterplats ser jag, i det att tåget börjar rulla, maskrosorna slå ut på spårområdet mellan bangårdens överblivna tågvagnar. Varifrån hämtar blommorna kraften? Vad händer med maskrosbarnen när de blir gamla? Vart tar de uttjänta tågen vägen efter att de har gjort sin sista resa? Knappt har dagdrömmerierna påbörjats förrän jag rycks ur dem.

”Biljettkontroll!”

Två uniformerade herrar håller fram sina dosor för att undersöka färdbevisen. Jag sträcker fram mitt mörkblå kort som godkänns med ett pip. Så avlöper de flesta kontrollerna. Med ett undantag. En man en kupé bort tycks inte kunna uppbåda någon giltig biljett. Kontrollanterna försöker på svenska, engelska och med teckenspråk. Den resande som ser ut att härstamma från Afghanistan slår ett antal gånger på olika sätt ut med händerna samt blippar valhänt på sin mobiltelefon. Jag fördelar uppmärksamheten mellan denna lilla tågscen och några änder i Stocksundet vars färdväg förefaller lika osäker. Ska de ta sig in i Edsviken eller ge sig ut på havet?

”Nästa gång måste du ha biljett”, informerar SL-medarbetarna och vandrar vidare i vagnen. De går av i Djursholms Ösby där mina ögon dras till den gamla väntsalen. En lusthusliknande byggnad som alltid piggar upp. Den flagnande färgen förstärker intrycket av vittnesbörd om en svunnen storhetstid.

I Djursholms Ekeby gör ett gäng ynglingar entré på tåget. De börjar omedelbart att tjattra på ett språk som inte är mitt. Situationen är bekant. Jag har upplevt den hundratals gånger. Det ska sägas att Roslagsbanan i hela mitt liv varit en följeslagare. Jag färdades i min barndom i de gamla mörkbruna åkdonen. Sedan tre decennier är vagnarna blå. I inget färdmedel har jag tillryggalagt så lång sträcka som i Roslagsbanetågen. Det rör sig om tiotusentals mil. Nio gånger av tio sitter jag i motsvarande läge stilla. Bidar min tid, som de andra pendlarna. Men den tionde gången ingriper jag. Så sker nu.

”Kan ni vara tysta?”

När jag i slutet på 90-talet konfronterade bråkstakar på det här sättet var insatsen hög och adrenalinpåslaget efteråt betydande. Nu är det mer av en rutinåtgärd. Jag hyser egentligen inget hopp om att åstadkomma någonting. Min vandring fram till de fyra araberna är mer av ett sociologiskt experiment. Det rör sig snarare om en fråga till de övriga i vagnen. En indirekt fråga till mina medpassagerare.

”Ey, len, chilla!”

En av männen rycker reflexmässigt till med armen och träffar sånär kompisens haka. På förvirrade miner följer en stunds tystnad. Jag återvänder till min plats. Kort senare är larmet åter. Vad som förvånar mig är inte så mycket de främmandes oemottaglighet för reprimanden som svenskarnas avsaknad av interaktion. Via en trafikants telefon får jag ta del av Andrea Bocellis invigande av fotbolls-EM. ”Vincerò, vinceeeeeerò”, sjunger den blinde barden. Med tanke på hur högt det låter ur kvinnans mobiltelefon hoppas jag att hon klarar sig från hörselskador. ”Nessun Dorma”, lyder Calafs maning i Puccinis Turandot. Ingen ska sova. Hur många av de åkande känner till att arian inte i första hand handlar om fotboll? Åsynen av sommargrönskan erbjuder en liten frist. Genom de öppna fönstren en mättad doft av juni. Med syrefyllda lungor går jag på nytt fram till de högljudda.

”Mannen, vad är det med dig?” Gruppmedlemmarna lägger förnärmade armarna i kors.

”Förstår ni inte vad jag säger. Ni stör. Var snälla att tala lägre!”

Några motvilliga stön innan de gör som jag säger. Precis som tidigare sätter de igång igen när jag lämnat dem. Strax strömmar rotvälskan åter ut i vagnen. Demonstrativt har de höjt ljudnivån ytterligare. Man ska ju inte tala om volymer, men här är volymen hög. Mycket för hög.

Vi passerar kommungränsen. Danderyd övergår i Täby. Resan fortsätter genom Reinfeldtland. Villorna är i genomsnitt en våning lägre men häckarna alltjämt höga. Jag gör en okulär besiktning av tågpopulationen. Jämfört med för tjugo år sedan är demografin förändrad till oigenkännlighet. Ganska exakt hälften av resenärerna är svenskar och hälften har utländskt påbrå. Justerat för att man blir svensk av att åka tunnelbana och rimligen även Roslagsbanan är vi naturligtvis alla svenskar. Oomtvistat är dock att det idag under en genomsnittlig tågfärd är vanligare att man hör ett annat språk än svenska talas på tåget.

Jag reflekterar över fenomenet White Flight. När andelen invandrare i ett område överstiger 3 procent flyttar svenskarna enligt studier därifrån. Nordbor ger gärna uttryck åt den mest oreserverade beundran för förortstorg, dervischer och kebabpizza. Inte desto mindre agerar de annorlunda, i enlighet med den beskrivna sociologiska modellen.

I Roslags Näsby lägger den allt muntrare kvartettens medlemmar upp sina fötter på sätet. Jag skådar i fordonets båda riktningar. Konduktören som sedan en tid inte längre viserar biljetter syns inte till. Resenärerna tittar bort eller blundar. Om det beror på liknöjdhet eller skräck är svårt att avgöra. Afghankillen som saknade SL-kort har nu återfått fingerfärdigheten och knappar vant på mobilen. Jag gör ett överslag. Fyra män i vapenför ålder. Vill de mig väl? Nej. Kommer någon till min undsättning? Knappast. Har de kniv? Kanske.

Jag reser mig för tredje gången. Aldrig var denna farkost bräckligare. Aldrig har jag känt mig så ensam. Plötsligt blir jag osäker på rollfördelningen. Vem ska spela prinsessan Turandot? Den modige prinsen? Liù? Kommer någon att vakna? Vilken är gåtan? Jag drar mig till minnes gymnasiefysikbokens avsnitt om relativitetsteorin. Pulsar som rör sig upp och ner i ett tåg. En person reser bort och kommer tillbaka. Vem åldras snabbare? Jag har glömt. Tänk om någon sedan länge avsomnad Täbyprofil helt oväntat dök upp på tåget. Karin Söder, Jan Fridegård eller Karin Boye. Hur skulle de reagera?

”Kan ni ta ner fötterna från sätet?”

Mellan Galoppfältet och Viggbyholm, på ett blått tåg, tilltalar jag fyra svartmuskiga män i närvaro av ett sovande folk. En av männen reser sig.

”Vad du säger, din lilla fitta?”

”Vad säger du”, rättar jag.

Det sovande folket reser sig inte. Jag och den mörke mäter varandra med blicken. Är det ett knivblad jag ser sticka upp ur väskan på sätet? Mina tankar går till den åttaårige pojke som sommaren 2019 avled efter att ha knuffats framför ett tåg på Frankfurts Centralstation. ”Machetemordet på Orientexpressen” vore en spännande rubrik i morgondagens tidning. Man kan inte höra en knappnål falla, ty ur de resandes otäta hörlurar sorlar EM-fotboll. Att vinna fotbollsmatchen ter sig viktigare än att segra i kulturkriget. Skvalandet överröstas med ens av dånande arabisk musik. Någon av klanledarens hejdukar har tydligen en högtalare. Hellre Puccini, tänker jag när tåget närmar sig Hägernäs station. Jag måste gå av. Jag tvingas retirera. Kanhända är jag ingen Calaf. ”Perderò”, hör jag mig själv viska. Samtidigt undrar jag vilken hjältetenoral glans som skulle kunna väcka dessa sovande. Mina landsmän, det sovande folket, är och förblir den stora gåtan.

Jag rör mig mot utgången. Afghankillen sitter alltjämt kvar. Muselmanen står där han står, omgiven av sina undersåtar. Och det sovande folket. En vädjande, förstulen blick från en kostymklädd man närmast dörren får mig att inse. Roslagsbanan, i sin nuvarande form, är ingen White Flight utan ett black train. Som det inte går att lämna förrän man är framme. Vill man ta sig från Östra Station till Kårsta, Österskär, Näsbypark eller någonstans på vägen får man sitta kvar. Och hålla god min. Den som inte vågar slåss kan inte fly. Återstår gör den så kallade frysresponsen. Det är i detta ljus den kostymerades reaktion kan begripas. En dödsmärkt civilisation i mötet med en annekterande. Jag kommer på mig själv med att bevittna ett maktövertagande i realtid. För min inre syn framträder Emir Boabdil i Alhambra 1492. Utanför den lilla moskén i Granada svänger det muslimska Spaniens siste ledare alltmer uppgivet sin kroksabel. En tår rullar på hans kind.

”Allahu Akbar!”

Roslagsbanesultanens utrop bryter förtrollningen och för mig tillbaka till nuet. Tidsresan på 529 år tar ett ögonblick. Jag stirrar in i de svarta ögonen ännu en gång. Så drar jag en sista suck och kliver av tåget.

Rasmus Dahlstedt är skådespelare och skribent.