PATRIK ENGELLAU: Mina första kontakter med staten

När jag var sex år började jag i första klass i Sofia folkskola på Söder i Stockholm. På den tiden var Söder inte fashionabelt utan i huvudsak en arbetarstadsdel där en del människor hade utedass på gården och knappt rinnande vatten inomhus. Sofia folkskola var byggd för sådana förhållanden. Där fanns en badavdelning med simbassäng och ett tjugotal minibadkar där skoleleverna tvingades tvätta sig en gång i veckan vare sig de hade badmöjligheter i hemmet eller inte. Det var bara att lyda. Staten var välvillig och barsk.

Min fröken hette Laura och kom från Obbola. Hon hade flätor som hon rullade upp i kringlor och fäste bakom öronen. Hon hette förresten inte Laura, hon hette Fröken Laura. Ingen skulle ha vågat tilltala henne utan titeln. Det var liksom självklart att man inte skojade med staten och Laura var min första seriösa kontakt med staten. De där som förlossade mig och gav mig spädbarnssprutor räknar jag inte.

Fröken Laura var hygglig, hjälpsam och sträng. Hon var också tolerant i bemärkelsen att hon tillät eleverna att utveckla sina egenarter vilket kanske var en metod att sålla barnen så att de hamnade på de ställen i tillvaron där Fröken Laura och den övriga staten tyckte att de skulle hamna.

När jag senare hamnade i läroverket på Södra latin fick jag se staten i något annorlunda skepnad. Den var ännu strängare och ändå faderligt överseende. Den delade ut anmärkningar, ibland hemanmärkningar som skulle undertecknas av ens föräldrar, den kontrollerade läxläsning och den drog sig inte för att tvinga elever att repetera skolår vars examina de inte klarade. Man kunde till och med bli relegerad om man var vanartig.

Sammanfattningsvis var staten, när jag lärde känna den, en hygglig och rättvis men ibland bister överordnad. Man kunde förstås hänga upp sig på mycket som den tog sig för men på en skala från ett till fem där fem är topp skulle nog de flesta svenskar ge den en fyra. Staten utstrålade legitim auktoritet.

Fast det var säkert lättare att vara stat på den tiden eftersom folket var så homogent till sina värderingar och beteenden. Alla människor, oavsett klasstillhörighet, hade ungefär samma uppfattningar om rätt och fel vilket gjorde att staten kunde fatta sina beslut utan att utsättas för proteströrelser från det ena eller andra särintresset som kände sig kränkt.

Det är nog i detta härad man ska leta efter skälen till att den svenska staten fortfarande är så släpphänt. Så länge det var en allmän anda bland svenska folket att man inte skulle ligga det allmänna till last och framför allt inte lura till sig förmåner till vilka man inte har rätt så behövdes det inte så mycket kontroller inom bidragssystemen. Assistansbedrägerier var otänkbara. Staten behövde inte ta till med hårdhandskarna mot förbrytarna ty dels var de få, dels var de också svenskar och därmed marinerade i homogenitetens värderingar. När vi ser på svensk kriminalvård idag är det kanske inte så mycket PK-istisk indoktrinering, till exempel om att brottslingar innerst inne är oskyldiga eftersom de vuxit upp i socialt utsatta miljöer, som bestämmer straffsatserna utan i stället minnet från en svunnen idyll.

Den stat jag lärde känna genom Fröken Laura finns inte längre och jag tror att det finns två förklaringar.

För det första har staten förvandlats från en ordningsman till ett ymnighetshorn. Den symboliseras inte längre av den ensamme, vankande kvarterspolisen med batong som visste vad ungarna hette i förnamn utan av en ström av utbetalningar som går till ett växande gäng hugade klienter som inte alls bara består av socialfall utan också av organisationer och företag som tycker sig ha rätt att bli hållna under armarna av skattebetalarna.

Den andra förklaringen är tillflödet av folk från andra länder som aldrig fått uppleva den fostrande sammankomsten med en statsrepresentant som Fröken Laura. I stället har staten för dem personifierats av oberäkneliga tyranner som Saddam Hussein och Moammar Ghaddafi. Det är klart det skär sig när en stat som vill vara en god herde möter folk vars erfarenheter och instinkter säger dem att staten är en fiende som man gör bäst i att bedra så gott man kan.

Patrik Engellau