Jag läser morgontidningarna, i det här fallet Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för att det är trevligt med papperssjok vid frukostbordet och för att jag får ett hum om vad som händer i min omvärld. Dessutom ger tidningar på och framför allt mellan raderna indikationer om officiella känslolägen (enligt teorin att journalisterna artikulerar rådande ideologi ungefär som statskyrkans präster sedan Gustav Vasa talat maktens språk till allmogen).

Lördagen den femte juni fäste jag mig exempelvis vid huvudledaren i DN. Den handlade om ”Lilla hjärtat”, treåringen som dog av vanvård sedan myndigheterna hade återfört barnet från omhändertagande i ett familjehem till de biologiska föräldrarna som uppenbarligen var olämpliga för uppgiften.

DN menar att de sociala myndigheterna måste skärpa sin praxis och inte utgå från att de biologiska föräldrarna har någon särskild rätt till barnen: ”Ibland kan relationer behöva knipsas, såsom när föräldrarna är våldsamma eller på andra sätt skadliga för barnen”.

Inför Lilla hjärtats tragiska öde kan detta vara övertygande argumentation ungefär som när treårige Aylan Kurdi i september 2015 drunknade på en turkisk strand (bilden) och därmed förintade allt motstånd mot den olyckliga migrantvåg som drabbade Europa under de kommande månaderna. Hjärtana blöder vilket är lätt att förstå.

Men jag får även andra associationer. För länge sedan skulle jag och förra frun adoptera ett barn från Colombia. Då behöver man en importlicens som utfärdas av de kommunala sociala myndigheterna. För detta ändamål måste man gå på kurs.

Ni kan betrakta det här som körkort för barn, sa socialtanten. Hon läspade och la huvudet på sned.

Men biologiska föräldrar behöver ju inga körkort, sa jag uppkäftigt.

Socialtanten spände ögonen i mig, fick stålklang i rösten och sa: Det tycker vi är en lucka i lagen.

Det handlar inte bara om Lilla hjärtat utan om hur mycket makt politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet ska få över det civila samhället. I skydd av föreställningen om barnens väl flyttar myndigheterna hela tiden fram positionerna enligt en långsiktig och målmedveten process. På den här bloggen skrev jag första gången om dessa samhällstektoniska rörelser för sex år sedan. Man ska inte tro att de sociala myndigheterna inte kan åstadkomma stor skada för barnen när de i sitt självgoda nit tar hand om barn enligt någon försiktighetsprincip som de själva formulerar. Troligen har Sverige passerat en tipping point där förstärkta rättigheter för de sociala myndigheterna skapar större problem än de löser. Där DN ser ömma omtankar om de svagaste, nämligen barnen, ser jag egenintressena hos en omsättningsmaximerande byråkratisk omsorgsapparat.