Trevligt att du läst min bok ”Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid”. Och jag är inte förvånad över att du inte håller med om allt.

Vi är ju vänner sedan många decennier och jag samarbetade nära med Patriks företag och ett gemensamt – som gav ut nyhetsbrev – på 1980-talet. Men som Patrik konstaterar var vi inte så eniga i de politiska uppfattningarna. Själv är jag sedan jag var 17 år medlem i Folkpartiet/Liberalerna.  Jag bodde på Östermalm, gick i Östra real. Om man inte var Moderat/Höger var Folkpartiet och Socialdemokraterna likvärdiga alternativ. Men eftersom Socialdemokraterna var mot Sydafrikabojkott, ville behålla Svenska kyrkans statliga ställning, var emot att införa enprocentigt u-landsbistånd och var emot invandring så var det för mig självklart att ansluta mig till Folkpartiet som stod för det S var emot.

Också idag tar jag inte illa upp för att bi kallad ”vänsterliberal”, Åkessons främsta negativa beteckning på det han är emot.

Om man följer Patrik dagligen i Det Goda Samhället inser man att han har helt andra uppfattningar. Främst beskriver han det som kallas PK-ismen. Det ligger en hel del i det, vilket speglas i min bok ”Hotet mot demokratin”. Det är ju så – vilket visads i en Novus-undersökning för två år – att 59 procent av svenskarna anser att demokratin försvagats de senaste tio åren.

Det är allvarligt och handlar i hög grad om de politiska partierna, som medlemsmässigt blivit en spillra av vad de var för ca 40 år sedan. I början av 1980-talet var en av sju väljare medlem i ett politiskt parti. Nu är en av 40 svenskar medlem. Det ör än del av att de politiska partierna blivit en elit. En undersökning vi gjorde i Demokratiutredningen visade dessutom att drygt 60 procent av partimedlemmarna ansåg att de inte har något som helt inflytande över sitt parti. Sverigedemokraterna är de som i minst uträckning lyssnar på medlemmarna, men dessutom i störst utsträckning utesluter medlemmar. Eftersom så många är rasister och nynazister tvingas de ur partiet.

Klyftan mellan väljare och valda har ökat kraftigt. Och dessutom har antalet förtroendevalda minskat ytterst kraftigt p g a kommunsammanslagningen och centraliseringen. Om vi skulle ha samma proportion förtroendevalda som för 50 år sedan skulle vi idag ha drygt 300 000 förtroendevalda. Men vi har endast drygt 30 000. Och tidigare var ett politiskt uppdrag något man hade vid sidan av sitt vanliga jobb. Idag är nästan alla förtroendevald på heltid och kan alltså karaktäriseras som heltidspolitiker.

De folkvalda är dessutom okända. Få väljare kan nämna namnet på en riksdagsledamot de röstat på eller en fullmäktigeledamot. Hade vi personval som i Finland – där en valsedel där man inte prickat för en kandidat blir underkänd – skulle kandidaterna tvingas marknadsföra sig som individer och uppleva sig er som individuellt valda än som partivalda.

Nu under coronan så har ju inte riksdagsledamöterna fått sitta tätt i riksdagen och votera. I stället har man professionellt valt ut 50 ledamöter som röstat, vilket gett samma resultat som om alla 349 varit närvarande. Det är talande: Utgångspunkten är att ledamöterna inte röstar som individer utan som partirepresentanter.

Till detta kommer att Sverige har en usel ”mellanvalsdemokrati”. En av våra undersökningar i Demokratiutredningen visade att 85 procent av väljarna ansåg att de inte hade någon möjlighet till politiskt inflytande mellan valen. Och Sverige har längst mellan valen av alla demokratier, eftersom vi unikt har slagit samman lokala, regionala och nationella val. Det drabbar lokalpolitiken som kommer i slagskuggan av regeringsfrågan. Vi borde avskaffa den gemensamma valdagen.

New York – där jag var svensk generalkonsul –  är för mig på flera sätt en förebild. Det är en stad där mer än en tredjedel av alla invånare är födda i ett annat land. Det finns 185 etniska grupper i staden och newyorkborna blir snarare ovänner om vilket idrottslag man ska hålla på än vilken gud. Mångfalden blev också tydlig vid terrorattacken 11 september 2001 då människor av mer än 35 nationaliteter dödades. Frihetsgudinnan vid New Yorks inlopp är symbolen för New York som en stad människor som flytt ofriheten kommer till. På foten av frihetsgudinnan står en kort dikt av Emma Lazarus, en poet som engagerade sig mot de ryska pogromerna mot judar: ”Give me your tired, your poor… Send these, the homeless, tempest-tost to me, I lift my lamp beside the golden door.”

Det som skiljer mig och Patrik är inte särskilt analysen av demokratins problem, men däremot sakpolitiken. Jag är bekymrad över att opinionen mot invandring är så stark. Likaså tycker jag det är viktigt att Sverige är globaliserat och inriktat på en internationell gemenskap. Dessutom vore det bra om Sverige i högre grad vore multikulturellt. Visst kan man ha bredd på kulturbidragen. Där tycker du annorlunda än jag, Patrik.

Också kring själva inställningen till Sverigedemokraterna. Det har en relevans vilket sorts parti nuvarande partiledaren gick med i. Jonas Sjöstedt, till nyligen vänsterpartistisk ledare gick med i ett kommunistparti med band till de kommunistiska diktaturerna. Jimmie Åkesson gick med i ett nynazistiskt parti. Han hyllade tidigare den auktoritära regimen i Ungern. Och det går mycket bra för SD i nästa val, tror jag. Det är oroande. Vi ska veta att regimerna i Ryssland, Turkiet, Ungern, Polen alla är folkvalda.

Det som kallas ”Liberal demokrati” och som du aldrig nämner, Patrik, är inte bara allmän rösträtt, utan också garanti för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och minoritetsskydd. Det är vad vi borde få garanterat.