På 1500-talet var Spaniens och Portugal, som periodvis var förenade, jordens helt överlägsna kolonialmakter. Dessa iberiska länder hade uppfunnit den moderna tidens imperialism och visade därmed en väg för andra giriga, grymma och äventyrslystna efterkommande makter som England och Holland. Jag föreställer mig kampen mellan dessa stater som striderna mellan vildsinta och laglösa gäng i svenska förorter. De bara hette inte Shottaz och Dödspatrullen utan exempelvis Portugal och Holland. En skillnad var att de spirande kolonialmakterna inte behövde besväras av någon högre makt i form av en polis – gör förresten de svenska ligorna det? – men i grunden var det likt. Det handlade om att erövra och kontrollera territorier och att göra de affärer som erbjöd sig. Shottaz-medlemmarna köper Rolexklockor och svarta Mercedesar för vinsterna medan spanjorerna byggde slott.

Men ovanpå denna stabila grund av ohämmat och hänsynslöst rofferi utvecklade femtonhundratalets kolonialmakter, till skillnad från Rinkebygängen, en ofta intrikat överbyggnad av andlig förfining. Ibererna och nordeuropéerna hade olika stuk. Katolsk adel dominerade i Spanien och Portugal medan England och Holland i tilltagande grad styrdes av en begynnande medelklass av protestantiska borgare. Adeln hade en viss ridderlighet som borgarna inte höll sig med. Den slog gärna ihjäl sina fiender men undvek att baktala dem. De nordeuropeiska borgarna hade inga sådana hämningar utan startade en månghundraårig propagandakampanj mot Spanien som spanska historiker först på artonhundratalet yrvaket upptäckte och gav beteckningen La leyenda negra, Den svarta legenden.

Om jag har förstått rätt var propagandakampanjen lika centralstyrd, välfinansierad och målmedveten som någonsin Goebbels motsvarande verksamhet även om budskapen var olika. England hade enligt vissa källor närapå ett statligt propagandaministerium som delade ut skrivuppdrag till författare som Daniel Defoe och Jonathan Swift där uppgiften var att efter förmåga svärta ned den iberiska konkurrenten. Hade England av misstag begått någon grymhet mot amerikanska indianer så var det ingenting mot spanjorernas målmedvetna tortyr och folkmord – som därtill påstods ha begåtts av blodtörstigt och rasistiskt hat. Den engelske filosofen och statstjänstemannen John Locke förklarade att slaveri var ”det uslaste man kan föreställa sig” men tycks ändå ha kunnat tåla att det förekom när slavarna var så ociviliserade att de inte ens begrep sig på pengar. Lockes synpunkter visade att England hade ett gott sinnelag även om England på sjuttonhundratalet genom ett avtal med Spanien – ”el asiento” – fick trettio års ensamrätt på att förse de spanska kolonierna med slavar.

Genom denna skickliga propaganda som framhåller sig själv som historisk sanning – eller kanske är historisk sanning, hur ska jag veta? – har världen inhämtat troligen outplånliga uppfattningar om Spaniens brutalitet och förtryck genom tiderna, den skoningslösa inkvisitionen, utrotningen av indianerna och spanjorernas rent allmänna illvilja.

Men i modern tid – i och med att Spanien förlorat sin plats på den internationella scenen och blivit ett maktlöst land bland alla andra betydelselösa stater – har ingen längre någon fördel av att skandalisera spanjorerna. Varför slösa bort energi på något så oväsentligt? Ska man ge sig på någon så ska det vara någon som har resurser som man kan hoppas få del av. Mycket riktigt har det senaste halvseklets propagandistiska hat i stället riktats mot kapitalismen, enkannerligen den amerikanska. Antiamerikanismen uppfanns i USA och har nu lyfts till nya höjder av organisationer som Black Lives Matter.

Nu är det anglosaxarna som tvingas schavottera för samma brott som de själva genom århundradena anklagat spanjorerna.