PATRIK ENGELLAU: Plikter och rättigheter

Tänk dig följande alldagliga scen. Du sitter på restaurang. Så fylls bordet bredvid av en familj med två barn i fyra- och sexårsåldern. Barnen är gnälliga och ålar mellan stolar och mammas knä. Föräldrarna ler lite ursäktande för att barnen stör, men barn är ju barn och de måste ju få vara barn, så klaga inte! Budskapet går fram på en sekund. Du förstår att det är spänt. Ungarna har väl härjat i bilen och mamma och pappa smågrälat.

En servitör anländer. Först måste barnens mat beställas. Ungarna vill inte ha någonting på menyn. Mamma och pappa förvandlas till lismande försäljare. Spaghetti vill du väl ha, Sara, det tycker du ju så mycket om! Sara bankar i bordet med en sked och skriker att hon vill ha hamburgare. Det finns ingen hamburgare på menyn. Pappa får det allt svettigare. Han undviker att möta din blick. Efter ett tag accepterar barnen misslynt någon rätt som de tror sig kunna äta. Mamma och pappa ser på varandra med en suck av lättnad.

Denna scen illustrerar ett eftersträvat socialt tillstånd som vårt samhälle engagerat ägnat sig åt i åtskilliga årtionden för att uppnå. För hundra år sedan hade ungarna tystnat och rodnat av skam efter en skarp blick från mamma eller också hade pappa rutit till varefter de tigit under hulkningar. Förresten hade de inte ens fått följa med på restaurang.

Att samhället åstundar den moderna typen av relation mellan föräldrar och barn beror på att samhällets högsta mål är oberoende och jämlikhet. Ingen människa ska bero av någon annan, till exempel av en make eller en arbetsgivare. Vi har lagar och bidrag för att motverka sådant beroende. Jämlikhet betyder bland annat att ingen ska bestämma över någon annan. Auktoriteter motarbetas och där ett element av lydnad ligger i verksamhetens natur, till exempel i företag, mildras systemets inbyggda råhet av att de svaga kan få fackets hjälp att förhandla. Ambitionen att bekämpa auktoriteter, ja hela konceptet, har sitt fäste inte bara i den politiska makt som skriver lagar inrättar bidrag utan hos envar medborgare, till exempel den lilla familj du just träffat på restaurang. Du beviljades en lektion i hur föräldrar lär barnen att inte betrakta mamma och pappa som auktoriteter. Tricket är att ge efter för ungarnas nycker.

Det finns många svenskar som, liksom jag, tidigare bejakade nedkämpandet av auktoriteter men numera blivit skrämda av de krafter vi släppt loss. Som trollkarlens lärling förfäras vi över att inte kunna ta tillbaka kontrollen över kvasten som nu härjar fritt i nationen. Det handlade ju bara om att sätta stopp för diktatorsfasonerna hos läraren Caligula i Ingmar Bergmans film Hets, inte om att reducera hela lärarkåren till skrämda lekbollar för infall hos eleverna, pressen, föräldrarna och skolmyndigheterna.

Auktoriteternas sociala roll, när de inte som Muamar Ghaddafi, lektor Caligula hos Bergman och pedofila föräldrar missbrukar sin position, är att hos sina adepter och underställda inskärpa plikter och skyldigheter. Plikter och skyldigheter ligger inte i människans medfödda DNA utan måste inplanteras i de unga sinnena genom uppfostran. Sverige och den övriga västvärlden lider numera av den förödande villfarelsen att det rentav kan vara skadligt att uppfostra unga människor. Kanske är denna tanke den mest fördärvliga av alla de trossatser som västerlandet håller sig med eftersom den försvagar och rentav förslösar den potential som ligger i det uppväxande släktet.

Utan att ha tagit några filosofikurser i ärendet har jag på något vis genom livet inhämtat föreställningen att summan av skyldigheterna (eller plikterna) och rättigheterna är konstant. När människan får en rättighet så befrias hon från en plikt. Och om människan fråntas en rättighet, till exempel socialbidrag, så åker hon på en skyldighet, i detta fall att försörja sig själv om hon vill överleva.

Föräldrarna till Sara, fyra år, uppfostrar dottern att inte behöva lyda auktoriteter, det vill säga dem själva eftersom föräldrarna är livets första auktoriteter. Sara är inte skyldig att äta vad hon får utan har i stället rättigheten att bestämma själv och krångla med mamma och pappa om det känns raj-raj. Hur kommer Sara – och inte bara denna ensamma, hjälplösa flicka utan hela hennes generation som i proportion till sin massa blir en överväldigande kraft – att behandla sina lärare? Tänker hon bry sig om busschaufförens anmaningar? Om räntan går upp och banken vill ha tillbaka hennes bolån, kommer hon då stillatigande och undergivet att flytta hem till mamma och pappa igen eller kommer hon att demonstrera och slå sönder butiker för att vinna den sympati som samhället erbjuder oskyldiga offer?

Men trots att det sagda är ovedersägligt finns det tecken på motsatsen. Halva BNP exporteras och utlänningarna kan inte vara så dumma att de betalar för saker som inte fungerar och om de fungerar så måste det finnas någon kraft som, åtminstone fläckvis, upphäver det nedbrytande inflytandet från dem som vill ersätta skyldigheterna med rättigheter. Denna kraft är den skötsamma medelklass som använder mänsklig erfarenhet och sunt förnuft i stället för politiskt korrekta teser och därför tills vidare lyckas hålla nationen på banan.

Patrik Engellau