Ett framträdande inslag i den uppfostran som samhället utsatt mig för sedan barndomen är den envetna uppmaningen att inte underskatta folk. Jag har fått lära mig att man varken får underskatta identiteter som svarta och homosexuella – identitetspolitiken har funnits så länge jag minns fastän den nu på senare år formligen exploderat – eller enskilda individer. Denna samhälleliga instruktion har alltid haft en stark moralisk laddning. Den uppfostrande människan har tittat mig i ögonen, sett bister ut och fått mig att känna skam som en hundvalp som kissat på mattan när jag sagt något som kunnat stöta en känslig människa.

Det är förstås inte bara jag som fått motta detta budord om att människor inte får underskattas. Jag tror att regeln står inskriven i den traditionella svenska kulturens lagtavlor avseende svenska dygder tillsammans med budord som ”man får inte slå tjejer”, ”ge dig inte på den som är mindre än du själv” och varningar för kriminalitet såsom i talesättet ”den som börjar med en hårnål slutar med en silverskål”.

I varje fall har uppmaningen att inte underskatta folk fungerat på mig vilket i en del avseenden finns anledning att beklaga. Här ligger nämligen en åtminstone delvis samhällsfarlig förljugenhet begraven.

Till exempel upptäckte jag i skolan att min förmåga att spela fotboll var svag. Det märktes när klassen skulle dela upp sig i två fotbollslag. Två erkänt skickliga spelare blev lagkaptener och fick turas om att välja sina lag, en spelare i taget, ur den väntande klungan av klasskamrater. Jag blev alltid ensam över och kaptenerna ropade till varandra ”du får ta Patrik”. Jag insåg att jag var ett minusvärde.

Regeln om att inte underskatta människor tillämpades inte i sådana situationer. Det gjorde mig länge förvirrad. Å ena sidan fanns regeln, å den andra var jag tveklöst en sämre fotbollsspelare. Varför skulle mina klasskamrater inte erkänna detta (vilket de ju faktiskt helt skamlöst gjorde utan hänsyn till några budord utan att någon, inte ens gympaläraren, ingrep)? Inte ens offret för förtrycket, jag alltså, hade några invändningar.

Så småningom insåg jag att förbudet mot underskattning inte gällde generellt utan bara i fråga om vissa IQ-relaterade ärenden. Förbudet mot att underskatta folk innebar inte något generellt veto mot att erkänna olikheterna i folks kompetenser. Det fanns inget allmänt förbud mot strikt meritokratiska urvalssystem. Hovkapellet och ishockeylaget Tre Kronor fick tillsättas på meriter. Förbudet gäller bara när det handlar om intelligens.

Förresten tillämpas förbudet inte vid alla slags intelligens. Vi tål att skickliga schackspelare erkänns som mästare och beundrar dem när de helt meritokratiskt vinner ett dussin simultana partier med förbundna ögon. Jag tror att förbudet bara gäller i samband med skolan som av någon anledning inte vill erkänna att människors intelligenskvot inte är jämlikt fördelad. Enligt den svenska värdegrunden har alla människor lika värde vilket Skolverket tycks tolka som att alla har lika IQ och därför utan problem kan sättas i samma klass. (Jag talar inte om de komplikationer som migrationen tillfört på den här punkten utan om ett äldre och fortfarande befintligt problem.)

Men det mänskliga värde som den svenska värdegrunden månar om har inget med IQ att göra. Det har människor alltid vetat. En som insåg detta var den finlandssvenske poeten Johan Ludvig Runeberg. Hans dikt Sven Duva handlar om hjälten och soldaten med samma namn i 1808 och 1809 års förlorade krig mot Ryssland. Sven var yngst av nio fattiga barn. Faderns förstånd räckte bara till de första åtta sönerna och ”för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar”. Men Sven var ”from och glad och villig städs, långt mer än mången klok”. Modig var han också. Han föll till slut för ryska kulor när han heroiskt försvarade en bro. General Sandels och soldaterna hyllade honom: ”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott”.

Det tog lång tid för mig själv att erkänna det som var uppenbart för Runeberg och Sven Duvas kamrater, nämligen att det finns folk med klent huvud (som förstås kan vara nog så nyttiga för samhället). Jag och Skolverket hade fått samma felaktiga uppfostran. När vi förnekar det uppenbara så får det åtminstone två skadliga effekter. Den första är att vi ställer orimliga krav på de lågbegåvade om vi inbillar oss att de har normal intelligens. Jag fasar vid tanken på att människor skulle tvinga mig att delta i en stavhoppstävling för att deras politiskt korrekta idéer kräver att jag ska uppvisa jämlik kompetens med de medfödda stavhopparbegåvningarna.

Den andra skadliga effekten är att kunskapskraven med nödvändighet måste sänkas i skolor och på universitet om intellektuellt obegåvade barn och ungdomar prompt ska sitta av och helst godkännas i utbildningar som inte är gjorda för dem utan för plugghästar. Hela samhället tar skada när vi lägger kapson på plugghästarna för att tillfredsställa en verklighetsfrämmande politisk fix idé.