Efter Black Lives Matter och martyren George Floyds död i händerna på en ond vit man har man skruvat upp blackwashingen inom underhållningsindustrin. Det kan aldrig bli för få vitingar. Det märks i den kommande uppföljaren till teveserien Game of Thrones.

Teveserien firade tioårsjubileum – det första avsnittet sändes 17 april 2011 – och flera uppföljare planeras. En av dem, som vi vet säkert kommer bli av, är House of the Dragon, som liksom Game of Thrones bygger på George R R Martins böcker.

House of the Dragon är en så kallad prequel, den kommer att utspela sig 300 år före händelserna i serien Game of Thrones. Bilder från inspelningen har redan släppts och en sak slår mig och man kan konstatera att Game of Thrones-världen nu ska genomgå blackwashing.

Den store sjöfararen Lord Corlys Velaryon spelas av en svart skådespelare, Steve Toussaint. Lord Corlys kallas även The Sea Snake, Havsormen, och är furste av huset Velaryon.

Valet är märkligt … eller kanske inte?

Valyrierna, det folkslag som Lord Corlys tillhör, sägs i böckerna vara ljushyade med blålila ögon och silverskimrande blont hår. Inte bara det, valyrierna var oerhört ”rasmedvetna”.

Valyriska familjer var noga med att hålla sitt blod rent och bevara sitt typiska utseende. De gick så långt att de till och med utövade incest.

Jag kan inte annat än se valet av skådespelare som ett statement.

Game of Thrones-serien, som redan tidigare var woke, blir nu klarvaken.

Den episka fantasysagan Game of Thrones varade i åtta år. Den slutade dock med ett pip snarare än med en skräll.

När det sista avsnittet visades den 19 maj 2019, blev jag dock inte, som många andra fans besviken, utan lättad. Jag hade faktiskt befarat något värre. Slutet som vi fick uppfyllde visserligen inte mina förväntningar, men det visar att det politiskt-korrekta greppet om underhållningsindustrin inte är totalt. Det blev ingen härskarinna på Järntronen som skulle ”befria” världen och bygga upp en mångkulturell, jämställd utopi. Det blev en vit man – Bran den brutne. Han är visserligen krympling och oförmögen att avla barn.

I teveseriens början fick den kritik av vänsterns rättvisekrigare (social justice warriors) för att vara sexistisk och ha en unken kvinnosyn. Männen var för tuffa, tjejerna för veka. Sedan dog de tuffa killarna av en efter en och de tuffa tjejerna tog över. Huvudkaraktärerna höll på att att bli en fantasyversion av ”smartaste bästaste tjejgänget” omgivna av manliga rådgivare och lismande tjänare. Den stora girl power-ikonen Daenerys Targaryen hade två halvmän till rådgivare – en dvärg och en eunuck. Hon avrättade eunucken och kastade dvärgen i en fängelsehåla.

Vänstern var också sur för att serien led av brist på ”mångfald”, det vill säga det var för få rasifierade hjältar. Men vad kan man förvänta sig av en fantasyserie? Fantasy är en europeisk genre, skapad av européer, och som hämtar sitt stoff från europeiska sagor och från europeisk, medeltida historia. Varför kräver inte vänstern att afrikanska, indiska och kinesiska verk ska innehålla vita hjältar?

Kritikerna blev på bättre humör när Daenerys byggde upp en mångkulturell armé av befriade slavar och ett barbariskt hästfolk och erövrade ”den vita världen” Westeros. Man kan tänka sig att det är så de vita medelklassfeministerna ser sig själva – som ledare för tredje världens förtryckta massor som ska krossa den vite mannens ondskefulla och förtryckande civilisation och låta en ny värld uppstå på dess ruiner.

I alliansen mellan den vita feministen Daenerys och hennes vilda, exotiska krigare skulle man kunna se en metafor för den verkliga alliansen mellan vänstern och islam. Hon är den upplysta matriarken som tar sig an världens alla förtryckta rasifierade i sin moderliga omsorg. Hon har en batikhäxas hjärta i en bimbos kropp. Hon kommer att öppna städernas portar och förkunna med hög och bestämd röst: ”Wir schaffen das”.

Och den högresta manstanten Brienne of Tarth visar sig vara den bästa krigaren av alla och mosar varenda karl som mopsar upp sig. Serien förvandlas steg för steg till en feministfest som gottar sig i våld mot ynkliga män. Riktigt patetiskt blir det när Brienne som första kvinna någonsin i Westeros blir dubbad till riddare och allas ögon blänker.

Men sen vänder det i näst sista avsnittet. Daenerys, som alltid haft ett drag av galenskap, blir helt mordgalen och låter sin drake bränna ner huvudstaden Kings Landing och döda tusentals oskyldiga kvinnor och barn. Men är det inte så alla vänsterrevolutioner som ville befria världen från förtryck brukar sluta? Har manusförfattarna blivit kloka nu? Har de vänt sig mot vänstern? Nja, vid närmare eftertanke: hennes far var den galne kungen, nu skulle hon bli den galna drottningen. Hon brås på sin far, vilket gör att man kan skylla hennes mordiska galenskap på en vit man…

Så blir Daenerys – innan hon ens hinner sätta sig på Järntronen och njuta av sin makt – mördad av den åsidosatte mannen Jon Snow. Hennes kommunist-ish diktatur faller samman och hennes islamist-ish armé av rasifierade barbarer och före detta slavar står där ledarlös. Men innan Daenerys vidunderliga drake flyger iväg, så bränner den ner Järntronen – symbolen för den gamla feodala ordningen. Det ärftliga kungadömet gjordes om till ett valkungadöme under Bran den barnlöse.

Serien slutar i en kompromiss mellan det gamla och det nya, mellan det vita, feodala patriarkatet och en matriarkal mångkulturell pk-diktatur. Det blev ingen helt ny, skön värld – och jag är ganska nöjd. En vit man blev kung trots allt.

Men med uppföljaren House of the Dragon befarar jag att de vita männens saga är all.

BILD: 1) Valyrierna Daenerys och Viserys Targaryen i teveserien Game of Thrones (2011-2019), 2) Lord Corlys Velaryon i den kommande teveserien House of the Dragon, som har premiär 2022.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie) eller bli månadsgivare på Patreon.

Mohamed Omar/Eddie Råbock finns på Facebook, VK, GAB, Mewe, Twitter och Instagram