Covid-19 är den överlägset mest betydande pandemi som drabbat världen sedan andra världskriget om man mäter i teveminuter och spaltmeter. Om man däremot mäter i dödlighet spelar coronat i samma liga som asiaten, Hong Konginfluensan och Pekingpandemin.

För övrigt, hävdar en erfaren läkare som jag känner, kan man inte riktigt lita på statistiken avseende de tidigare sjukvågorna eftersom dödsfallen ofta klassades efter omedelbar dödsorsak snarare än med hänvisning till rådande sjukvåg, således till exempel som lunginflammation i stället för som covid-19. Dödligheten hos coronats föregångare skulle därför kunna vara högre än vad som brukar anges.

De tidigare pandemierna märktes knappt medan coronat påverkar samhället och våra sociala vanor i grunden. När man tidigare träffade en bekant på gatan var det normala att fråga hur han mådde och att sedan diskutera vädret. Numera gäller de första frågorna om bekantingen blivit vaccinerad och i så fall med vilket fabrikat. Sjukdomen fyller vårt medvetande i ungefär samma proportion som den fyller tidningssidorna.

Min tes är alltså att de risker de olika pandemierna utsatt folk för har varit ungefär lika stora medan människornas oro för att drabbas av respektive sjukdom totalt har rakat i höjden. Så här riskaverta – för att inte säga skräckslagna – har vi inte varit på länge.

Den med tiden tilltagande riskaversionen gäller inte bara virusburna sjukdomar utan allting. När jag för länge sedan hade en Vespa slog det mig aldrig att jag skulle ha hjälm. På sin höjd tog man på sig en läderkalott med öronlappar när man körde motorcykel. Det fanns ingen obligatorisk bilprovning. Man märkte väl själv om bromsarna slutade fungera! Allmän screening för bröst- och ändtarmscancer var inte uppfunnet. Det gick bra att röka på flygplan.

Samtidigt finns en motsatt rörelse, till exempel när dårar, framför allt unga män, aktivt söker faran genom att klättra i alper eller puckla på varandra i kampsporter eller ägna sig åt jihad i Mellanöstern. Men denna trängtan efter vådligheter kan också betraktas som genernas, framför allt de manliga genernas, desperata uppror mot trygghetstänkandets alltmer kompakta dominans över våra sinnen. Generna känner sig inträngda i ett hörn och reagerar lika ursinnigt som en kringränd råtta.

Om tesen om den med tiden tilltagande riskaversionen är korrekt, vilket för en idog idéhistoriker borde vara en lätt match att bevisa, så återstår att förklara denna nästan seismologiskt storartade mentala förändring.

Jag kan komma på tre av varandra kanske inte oberoende förklaringar. Den första är det senaste halvseklets välståndsexplosion (i västerlandet). När man blir rik börjar man med att äta sig fet och övergår sedan till att bekämpa andra lidanden än svälten. Man skaffar sig ett hus där man inte behöver frysa och fortsätter sedan på den maslowska trappan med att försöka övervinna andra möjliga prövningar. Så förändras vår syn på livets risker, till exempel sjukdomar. De förvandlas från något som bara existerar som en del av tillvaron till något som ska utrotas. Riskerna blir plötsligt problem enligt Marx djupsinniga diktum att människan reserverar ordet problem för sådana svårigheter som hon kan avhjälpa. När denna nya riskaverta människa upptäcker coronat blir hon inte bara orolig utan också kränkt. Viruset förolämpar henne genom att finnas till och ta död på ett antal människor som för att bevisa att människan inte har alla de magiska krafter hon inbillat sig. Viruset retas med människan som i sin smittskräck och sitt högmod är villig att satsa allt hon har för att förvisa viruset från tillvaron om det så ska ske till priset av att livet för henne själv förvandlas till ett säkerhetsfängelse.

Den andra förklaringen bygger på två kontroversiella föreställningar nämligen dels att kvinnor är mer riskobenägna än män, dels att kvinnor tagit sig mer makt över samhället. Jag hävdar inte att kvinnorna tagit all makt, bara att de tagit mer makt vilket borde betyda att samhället i större utsträckning styrs av sådana tankar som kvinnor omfattar i högre grad än män. Min uppfattning är att risktagande inte är någon kvinnlig paradgren även om det funnits sådana som flygarässet Amelia Earhart (på bilden just i en chic läderhjälm). Kvinnor är mer, inte minst för barnens skull, inriktade på att avvärja och undvika risker än att med ett djungelvrål och en kniv mellan tänderna ges sig i kast med dem.

Den tredje förklaringen är kanske den enklaste av alla, nämligen välfärdsstaten. En av välfärdsstatens stoltaste paroller är ordet trygghet. Välfärdsstatens hela affärsidé är att motarbeta de risker som kan drabba människor. Det som talar emot denna förklaring är förstås att när coronat konfronterade välfärdsstaten visade den sig stå handfallen och utan kraft att säkerställa människornas trygghet med annat än floskler. Å andra sidan ger coronat rika möjligheter för välfärdsstatens härskare att med hänvisning till medborgarnas hotade trygghet skaffa sig hittills oanad makt.