Den politiska korrektheten handlar förstås, som jag och många andra har påpekat, om att politikerväldet behöver en ideologi som kan legitimera dess maktinnehav och dess instinktiva behov att styra över växande delar av samhället. Se bara på det enorma nya verksamhetsfält som öppnat sig för politisk styrning av ekonomin och medborgarnas vardag när politikerna på lösa grunder och utan mycket till plan bestämt sig för att bygga om landets system för energiförsörjning. Detta projekt hade varit omöjligt utan årtiondens idog miljöpropaganda om mänsklighetens snara undergång som politikerväldet sent omsider med acklamation anslöt sig till när politikerna insåg att klimatskräcken kunde användas för deras egna intressen.

De PK-istiska dogmernas gemensamma kärna är att de uppställer teser om samhället som för att förverkligas kräver offentliga insatser som till en början kan verka obetydliga men har potential att växa över alla breddar. För några decennier sedan kunde miljöpolitik handla om att sluta bleka kaffefilter och att stoppa utsläpp av freoner för ozonskiktets skull medan det nu eskalerat till en total ekonomisk omvälvning i världsskala. Allt som har med genusteorier att göra uppvisar ett liknande utvecklingsmönster. Det kan börja med rimliga krav från någon grupp som anser sig illa behandlad, homosexuella till exempel, varefter staten griper in när den sett sina egna expansionsmöjligheter och inrättar myndighet efter myndighet som ska värna om de förfördelades rättigheter som hela tiden expanderar. Numera kan könsbyteskirurgi på skattebetalarnas bekostnad ingå.

Formeln för politikerväldets expansion är, tror jag alltså, att en grupp – ett ursprungsfolk, ett tidigare okänt kön, personer av någon viss läggning eller med särskilda intressen – lyckas framställa sig själva som offer för övergrepp av människor i allmänhet, särskilt vita män, varpå staten ser möjligheterna till positionsframflyttningar genom att skriva lagar och inrätta budgetposter och myndigheter för att försöka komma till rätta med det så lägligt nyupptäckta problemet.

I sista hand gäller det makt och pengar. Politikerväldet vill ha nettoskattebetalarnas pengar för att kunna expandera sin verksamhet och tar tacksamt emot alla tips från påstått förfördelade grupper om hur sådana krav skulle kunna gestaltas. En del av de fördelar som på så vis tillfaller staten går ofta vidare till ledande representanter för de förfördelade grupperna. Till exempel kan skolade feminister få jobb i den nystartade Jämställdhetsmyndigheten. Sedan samerna efter hårt arbete lyckats etablera sig själva som särskilt förtryckta och staten mobiliserats för deras intressen kan några av dem få jobb som lärare i samiska i skolor i Norrbottens län.

Min hittills obevisade förmodan är att den störste vinnaren i denna ruljangs är staten, inte de förmodade offren. Hur man skulle undersöka denna hypotes vet jag inte men jag är rädd att det skulle bli jobbigt. En observation kan dock vara på plats, nämligen en jämförelse med USA där motsvarande process på senare år tagit våldsam kraft exempelvis i samband med BLM-kravallerna. Där framträder de ekonomiska kraven från de påstådda offrens sida mycket naknare än vad de gör i Sverige. USA:s svarta är inte så timida som svenska samer. BLM-rörelsen håller inte till godo, som samerna, med några smulor av de medel som avsätts för deras sak. BLM går direkt på den lokala polisen och kräver att få en del av dess budget för att ge i lön till organisationens egna kadrer för att dessa ska agera socialarbetare.

De svarta i USA nöjer sig inte med att staten ska bygga myndigheter och skriva lagar till de svartas upprättelse utan de vill ha pengar direkt i fickan. Bilden visar ett antal svarta som tydliggör sina önskemål genom att skriva ”Reparations”, det vill säga ersättning, således pengar i den egna plånboken, på en gata i St. Louis. Frågan om kontantersättning till svarta har länge varit på tapeten i Kongressen. I dagarna har det gått så långt att man planerar en kommission som ska utreda frågan.

Alla svarta tycker inte att det är en bra idé. Den svarte republikanske kongressledamoten Burgess Owens från Utah säger så här:

Det är tvivelaktigt med ersättningar. Sådant antyder att vi svarta är en oduglig och hjälplös ras som aldrig har gjort annat än att vänta på att vita människor ska komma och hjälpa oss. Så har det inte varit. Hela idén är en förolämpning mot mina föräldrars generation.