Hon växte upp i Småland och Västergötland som Märta Helena Reenstierna. Nitton år gammal kom hon till Stockholm, gifte sig och blev herrgårdsfru. Idag är hon känd som Årstafrun och har gett eftervärlden en ovärderlig kulturskatt i form av sina dagboksanteckningar.

Märta Helena Reenstierna föddes i Småland 1753 och växte upp i Småland och Västergötland. Hon kom till Stockholm som 19-åring och mötte snart sin sin stora kärlek, den dubbelt så gamle ryttmästaren Christian Henrik von Schell. De gifte sig ett år efter första mötet och flyttade in på Årsta Gård, ett praktfullt gods invid Årstaviken söder om stan.

Årsta Gård hade redan vid denna tid gamla anor; den nämns redan i mitten av 1300-talet, då bland Uppsala Domkyrkas gods. I slutet av 1700-talet styckades gården av men även därefter fortsatte Årsta Gård att vara en av de största gårdarna i Brännkyrka socken. Under gården fanns många torp, bland annat Årstadal, Årstaberg och Ängby. Den unga Märta Helena fick alltså en stor gård styra över, med omkring tjugotalet anställda och en stor tobaksodling. Men livet som herrgårdsfru var allt annat än bekymmersfritt och om detta och mycket mer berättar Märta Helena – Årstafrun – om i sina dagböcker.

Årstafruns dagböcker skrevs mellan 1793 och 1839 och renskrivna omfattar de omkring 5000 sidor. Här avhandlas många av samtidens händelser; mordet på Axel von Fersen, det stora lidandet under kriget 1809, revolutionen i Frankrike. Men kanske är det ändå Årstafruns privata liv och leverne som ter sig mest intressant för eftervärlden. Hennes noteringar om livet hemma på godset, om pigor och drängar, om julstök och vårsådd, om fester och utflykter och vänskapen med ”bror Movitz”, Carl Michael Bellman.

Så här skriver hon själv i sin dagbok:

”28 Thorsdag. Förmiddagen ingen ting. Eftermiddagen var jag med Chajse till stan, hos bror Movitz och blef ganska väl fägnad. Sedan hos Arrhén. Köpte hattflor, lämnade mitt ur till Orbin etc: Medan jag for hem, rägna, blixtra och Åska det hiskeligt, att jag blev genom våt”.

I dagböckerna står också att läsa om de vardagsproblem som kunde uppstå på en herrgård med så mycket marker och så många anställda som Årsta Gård och det framgår tydligt och klart att livet som fru på Årsta Gård inte var något latmansgöra. Märta Helena arbetade själv lika hårt som sitt tjänstefolk; hon skriver till exempel om hur hon lider av ”migraine” efter veckors slitsamt julstök, och ger ingående beskrivningar av hur det går till att slakta en gås eller stoppa korv.

Vid sidan av dagböckerna sparade också Märta Helena Reenstierna också sina egna dikter. Dessutom finns brev bevarade, samt listor där hon skrivit ner olika kortspel, danser och värdshus. Här finns kulturskatter som ”De maträtter jag mäst tycker om” och ”Hvad jag sett” – vittnesmål om nöjen, kröningar och olika sevärdheter. Hon sparade också arrendekontrakt av olika slag, recept samt inbjudningslistor över dem som bjöds in till godsets storslagna slåtterfester.

Märta Helena Reenstiernas dagböcker andas livslust och levnadsglädje, men Årstafruns privatliv var allt annat än enkelt och hon var, även med den tidens mått mätt, hårt drabbad av personliga tragedier. Av de åtta barn som föddes i äktenskapet uppådde bara ett vuxen ålder. De sju övriga dog i strypsjuka (krupp eller difteri), hjärtsprång (en form av kramptillstånd eller barnepilepsi) och rödsot, det vill säga den smittsamma magsjukdomen som också kallas difteri.

Sonen som överlevde barndomen var född 1780 och hette Hans Abraham. Han blev dock en besvikelse för sin mor och far. Överbeskyddad och bortskämd var han begiven på sprit, så till den grad att han faktiskt söp bort en militär karriär, och drog på sig skulder. Den 24 november 1812 ändades hans liv i en tragedi då han drunknade i Årstaviken på väg hem efter ett krogbesök. Kroppen hittades dagen därpå på 13 meters djup i den halvfrysta Årstaviken och drogs på kälke den korta biten hem till Årsta Gård.

Året innan hade ryttmästaren själv avlidit, och efter sonens död blev Märta Helena Reenstierna ensam. Hon fortsatte att driva gården på egen hand fram till sin död 1841, men på ålderns höst fick hon stor hjälp av den 23-årige brorsonen Abraham Alexander Reenstierna.

De sista åren försämrades Märta Helenas syn alltmer och mot slutet av sin levnad var hon i det närmaste helt blind. De sista dagboksanteckningarna är daterade 1839 – därefter tvingade blindheten henne att sluta skriva. Idag finns hennes dagböcker, detta levande dokument över en svunnen tid, i Nordiska museets arkiv. Dagböckerna har även getts ut i bokform med kommentarer. På Nordiska museet finns dessutom flera föremål som är relaterade till Årstafrun, bland annat en ring med ett miniatyrporträtt av Märta Helena Reenstierna, målat av Jacob Henric Rönngren 1796. I de sociala mediernas tid har Märta Helena också en alldeles egen Facebooksida, där hon då och då bidrar med sina klokskaper.