Prins Philip, hertigen av Edinburgh, har gått bort. Det var i och för sig inte särskilt oväntat, han var 99 år och skulle fylla 100 i början av juni. Men det känns ändå lite tomt när en kunglighet, som varit med så länge, försvinner – alldeles särskilt som kungligheterna numera tycks ha en helt annan syn på sitt ansvar och sin plikt.

Jag är egentligen ingen superengagerad rojalist, men det finns en sak jag beundrar med kungligheter och det är just deras pliktkänsla. Det är trots allt ingen lek att födas in i en kunglig familj. Det är så lätt att tro att kungligheter får allt serverat, men även om de nu har det materiellt välbeställt och är ekonomiskt oberoende, så har det sitt pris. Kungligheter är i tjänst jämt, de får aldrig visa sina känslor, de får aldrig uttrycka sina åsikter, de måste ständigt visa sig intresserade och engagerade, oavsett om de besöker ett kullagerföretag eller en rymdforskningsstation.

Dessutom tillhör jag de där som faktiskt gärna bidrar till apanaget. I de tider som är nu tror jag att Sverige har betydligt mer nytta av kungahuset, internationellt sett, än av politikerna. Kungafamiljen – i alla fall den del av kungafamiljen som fortfarande tar plikten och ansvaret på allvar – är goda representanter för Sverige och står för tradition och klass. Om vi bara skulle ha Stefan Löfven och hans anhang att förlita oss på när det gäller att representera Sverige utomlands skulle vi vara bra körda.

Prins Philip var just en sådan där kunglighet som visste sin plikt och tog sitt ansvar, precis som Elisabet II gjort ända sedan hennes farbror abdikerade och hon plötsligt blev kronprinsessa. Hon hade ingen möjlighet att välja – det hade inte Philip heller – för plikten krävde sitt. Trots det gifte de sig av kärlek och höll ihop i 73 år innan döden skilde dem åt. Det är faktiskt ganska häftigt.

Philip föddes 1921 på den grekiska ön Korfu som prins Philippos av Grekland och Danmark, som en del av det dansk-grekiska kungahuset Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg. Han var inte mer än 18 månader gammal när han och hans familj fly efter att hans farbror, kung Konstantin I av Grekland, avsatts i en revolution.

Flykten ledde familjen till Paris och det var också där prins Philip började sin skolgång. Men medan hans systrar kom att gifta sig med högt uppsatta nazister valde Philip en annan väg. 1939, när han var 18, gick han in i brittiska flottan där han tjänstgjorde som officer fram till Japans kapitulation 1945.

När han var 18 började han också brevväxla med den då 13-åriga prinsessan Elisabet. 1947 gifte de sig i Westminster Abbey och Philip fick titeln hertig av Edinburgh. Karriären inom flottan fortsatte fram till att Elisabet tillträdde tronen 1952. Då blev hans uppgift att följa med drottningen på hennes uppdrag och statsbesök – ett uppdrag som han skötte ända tills han gick i pension vid 96 års ålder.

Det är inte alla i de senare generationerna som ärvt Philips pliktkänsla. Sonen Andrew, till exempel, har förekommit i de tvivelaktiga kretsarna kring Jeffrey Epstein och fått sparken från alla sina uppdrag. Barnbarnet Harry har valt gnällandets och kverulansens väg tillsammans med sin hustru Meghan Markle. Och så är det ju även utanför kungahusen. Påfallande många i de yngre generationerna är så bortskämda och bortklemade att de inte står ut med något ansvar alls, än mindre att ha plikter. Istället för att ta sig i kragen och stå upp för sitt arv och sin tron reser prins Harry därför omkring med sin woke-hustru och sätter sig på sina höga hästar i allt från klimatfrågan till frågor om rasism.

Själv hyser jag stor respekt för prins Philip och drottning Elisabet, som alltid har bitit ihop och gjort sin plikt, även i de svåraste stunder. Och jag känner med den brittiska drottningen. Att bli änka efter 73 år är inte lättare för en drottning än för någon annan.