PATRIK ENGELLAU: Hållbarhet

När hållbarheten brister finns det ofta flera sätt att hantera de problem för mänskligheten som otillräcklig hållbarhet representerar. En hotad hållbarhet som jag särskilt tänker på är den som har drabbat jeansen.

Jeans tillverkas av ett särskilt oömt tyg som kallas bomullskypert eller denim. Denim betyder ”de Nîmes”, alltså från den franska staden Nîmes vars väverier specialiserade sig på att väva slitstarka byxtyger för arbetare vid de amerikanska guldgruvorna. Att kräla runt i lera och stenar på jakt efter guldklimpar sliter såklart på brallorna.

Vi vet alla vad som hände. Guldruschen tog slut men bomullskyperten fanns kvar. Modet ändrades så att jeansen skulle se slitna och reviga ut som om de redan jobbat fem år i Klondyke. För att slippa skicka plagget till guldfälten och betala någon för att kravla bland stenarna kom producenterna på att slitaget kunde åstadkommas så tidigt som i jeansfabriken genom att byxorna tvättades med pimpsten.

Men så gör modet ett tvärt kast. Kundgruppen som köper färdigslitna byxor blir plötsligt miljömedveten, väldigt, väldigt miljömedveten. Den köper närodlad organisk mat till femtio procent högre pris och den värnar om såväl isbjörnar som alltings hållbarhet. Jag säger till kundgruppen att det där miljötänkandet troligen kommer att betyda sänkt levnadsstandard. Då ser jag hur den föraktar mig för att jag tänker på sådana världsliga ting när jordens framtid är hotad. Än sen då? snäser den. Det är inte mer än rätt att du får inskränka lite på din bekvämlighet! Tänk på klimatflyktingarna från Sudan.

När det gällde blåjeansens hållbarhet trodde enkelspåriga och fantasilösa människor som jag att stentvättningen skulle upphöra. Jag var övertygad om att kundgruppens miljöengagemang och hållbarhetssamvete skulle tvinga den att börja köpa oslitna byxor som skulle hålla kanske tio gånger längre och till och med kunna återvinnas i begagnatbutiker till fromma för jordens och mänsklighetens överlevnad. Alla vet hur obehagligt det är att ta på sig ett par nya, stela, obekväma Levis. Jag log lite i mjugg när jag tänkte på att kundgruppen av ett inre kategoriskt imperativ skulle tvingas att utsätta sig för den oböjliga byxans obehag.

Häromdagen blev jag emellertid varse att de listiga internationella tillverkarna av stentvättade jeans hade kommit på ett annat sätt att värna om hållbarheten. Jag hade slunkit in på Uniqlo, ett slags japanskt H & M om jag fattat rätt, för att köpa några par av deras billiga och bekväma kalsonger och fick då se denna skylt:

Begreppet hållbarhet hade plötsligt fått en helt annan innebörd. Uniqlos hållbarhetsstrategi handlade inte om att produkterna skulle vara hållbara utan att den för hållbarheten så totalt onödiga stentvätten skulle genomföras med hjälp av nya teknologier med minimal åtgång av vatten. Dessutom hade företaget uppfunnit en ny sorts ekologiska stenar som inte avger det stenpulver varmed dagens miljöfarliga denimstenar kan förorena vattendrag.

Jag studerade skylten med viss motvillig beundran för det japanska bolagets förmåga att blanda bort korten för sådana som mig som tror att hållbarhet är något bokstavligt som betyder exempelvis hållbarhet. En expedit med österländskt utseende traskade förbi och jag delade mina observationer med henne. Hon log ett outgrundligt asiatiskt leende som antagligen betydde Eru dum eller?

Patrik Engellau