Hur har vi det med vår kristna tro i Sverige 2021? Tror vi på jungfrufödseln, på Jesu underverk och på uppståndelsen från de döda? Hjälper det att vi numera får läsa Bibelns berättelser som symboler? Knappast. Vetenskapens framsteg har gått hårt åt den kristna tron. Men kristendomen har förnyat sig förr. Kanske kan Jesus bli mer av en förebild än en gudomlighet vi ska tillbedja. För har vi egentligen förstått vad som hände för snart 2000 år sedan då en enkel snickarson fick människor att tro att han var Guds son?

Tror du att Jesus från Nasaret var Guds son? Tror du att judarnas Gud ägde en sådan makt över världen att han kunde göra sin son till alla människors frälsare? Tror du att Jesus avlades av den helige ande, att han kunde förvandla vatten till vin, att han kunde väcka döda till liv och att han själv till slut uppstod från de döda? Tror du det?

Vad innebär det egentligen att “tro” någonting? Både tro och vetande handlar om att göra sig en föreställning om ett sakförhållande: Jag tror att… Jag vet att… Men det uppstår en skillnad när det gäller om det man föreställer sig måste vara sant eller inte. Man kan nämligen inte säga sig veta något som inte är sant: “*Jag visste att han var sjuk, men det var han inte…” Däremot går det att tro på något som inte är sant: “Jag trodde han var sjuk, men det var det inte.” Det går också att tro på något som faktiskt är sant: “Jag trodde han var sjuk och det var han.”

Det sista exemplet visar att skillnaden mellan att veta och att tro handlar om de skäl man har för att föreställa sig att något förhåller sig på ett visst sätt. Man kan inte säga att man vet att något är sant om man inte har goda skäl att föreställa sig detta. Om jag säger att jag vet att det finns 351 ärtor i en glasburk och det visar sig jag hade rätt trots att jag bara gissade kan man inte säga att jag visste att det fanns 351 ärtor i burken. Man vet något bara om man har goda skäl att föreställa sig det man säger sig veta. Jag hade kanske inte ens någon anledning att tro att det fanns 351 ärtor. Varför skulle jag tro det om jag bara gissar? Ibland använder vi ordet “tro” även när vi hävdar något utan anledning: “Jag tror att det finns 351 ärtor i burken men egentligen har jag ingen aning”. Oftast vill vi dock att det ska finnas skäl till vår tro: “Men varför tror du det? Du kan väl inte bara tro något så där rakt upp och ned?” Att tro något är hur som helst att föreställa sig att något är sant utan att ha bindande bevis för att det faktiskt är sant.

Gränsen mellan tro och vetande är dock inte alltid så självklar. Dels kan vi tro att vi vet: “Jag påstod att jag visste, men jag hade faktiskt fel”. Men vi kan också ha goda skäl att tro att något föreligger på ett visst sätt utan att kunna bevisa det. Inom juridiken talar man här om “sannolika skäl” eller om att något är ställt “bortom alla rimliga tvivel”.

Så vilka skäl har vi att tro på något så osannolikt som uppståndelsen? Varför tror människor på Gud, på Jesus, på det som berättas i Bibeln?

Svaret är nog att människor tror för att de väljer att tro. Den religiösa tron fungerar inte som vår vardagliga tro: Den är ett engagemang och en praktik. De troende väljer att leva som om Gud funnes. De upprättar själva en relation till något de kallar Gud och lyckas därmed att införliva denne Gud i sina liv. Och de håller fast vid tron för att de mår bra av att tro. Tron blir en tröst och ett stöd; den gör livet rikare.

Men för de flesta moderna människor spelar detta ingen roll. De förstår i alla fall inte hur man kan säga sig tro på något som man inte har några skäl att tro på. Och kristendomen är en krävande religion på den här punkten: Vi ska tro på Jesus som Guds utvalde son. Vi ska tro på undren, på uppståndelsen och på det eviga livet. För många människor är detta idag inte möjligt.

Utan att vi märker det letar kristendomen antagligen nya vägar för att förhålla sig till detta. Kristendomen har förändrats och utvecklats förr. På 1500-talet fick vi Reformationen. Det var en kristendom som var anpassad till ett nytt och dynamiskt Västeuropa. På 1800-talet fick vi frikyrkorörelsen. Den kom som ett resultat av läskunnighet och liberalism. Kristendomen kan alltså ta nya former. Jag tror den kommer göra det igen.

Den moderna vetenskapen har varit en svår utmaning för kristenheten. I hur många kyrkor hävdar man idag att Bibelns skapelseberättelse ska läsas bokstavligt? För de flesta har det fungerat bra att separera tron från vetandet. Tron har fått ta hand om mystiken, om det symboliska och det moraliska. Vetenskapen förklarar och tron ger mening och innehåll. Men jag undrar om detta kan fortsätta. Jag undrar om inte människor vänder sig bort från kristendomen idag av den enkla anledningen att gapet mellan trossatserna och det de flesta av oss är beredda att tro på är för stort. Visst handlar det om att vi fått det materiellt så bra att vi inte längre behöver religionen på samma sätt. Men jag tror också det handlar om att de kristna dogmerna har tappat i trovärdighet. Människor tror helt enkelt inte längre. De kan inte tro. Vilka skäl finns det att tro? Tror du själv på uppståndelsen?

Jag ser framför mig att delar av kristenheten snart kommer att börja integrera den buddhistiskt inspirerade nyandlighet som idag florerar i Västvärlden. Och jag beklagar inte det. De största kristna förkunnarna är kanske inte födda än. Möjligtvis får vi något av en ny kristen väckelse där man fokuserar på Jesus som andlig förebild. Kanske blir han en vägvisare snarare än en gudomlighet att tillbedja. Jesus tog sitt liv på allvar. Han drog sig undan i öknen och fastade i fyrtio dagar för att finna sin väg. Han lät sig uppfyllas av vad han uppfattade som en allsmäktig gudomlig kraft. Han fick uppenbarligen människor att tro på sin förmåga att utföra under (kunde han till och med utföra under?). Han drog till sig hängivna efterföljare. Han var beredd att dö för sin tro. Några hundra år efter sin död hade hela det romerska riket antagit hans lära som sin officiella religion. Inte så illa.

Vad hände egentligen under de där åren då Jesus predikade? Vad fanns kvar av hans ande eller anda efter hans död? Hur är det möjligt att hans ord kunde ha en så omvälvande kraft? Går det överhuvudtaget att förstå? För om han var Guds utsedde son var det som skedde naturligtvis ett under. Men om han inte var Guds son var det skedde nästan ett ännu större under. Går det ens att förstå vad som hände? Har vi den kunskap som kanske krävs om vår mänskliga andlighet för att kunna förstå vad som hände? Ibland tänker jag att kristendomens framtid bara har börjat.