Eftersom jag så sällan blir imponerad av vad folk säger men just nu har blivit det så skulle jag vilja tvinga dig, som troligen är lika trött som jag på allmänt pladder, att sätta av en timme av ditt liv i sällskap med den danske forskaren Bjørn Lomborg som inom ramen för sitt projekt Copenhagen Consensus Center jobbar med att rangordna olika världsproblem efter hur mycket nytta man får för pengarna när man försöker lösa dem.

Mest handlar det om klimatpolitik. Lomborg är motsatsen till Greta Thunberg. Han är vetenskaplig snarare än emotionell, han försöker övertyga med argument snarare än med utskällningar. Han föraktas snarare än avgudas av klimatalarmisterna.

Jag kan inte gå i god för hans vetenskapliga metod men den framstår intuitivt som rimligare än den som tillämpas av de officiella organen med eller utan koppling till FN-systemet, till exempel IPCC, Agenda 2030, Parisavtalet, Stockholm Resilience Centre, Naturvårdsverket samt horderna av smärre klimataktivister på tidningsredaktionerna och länsstyrelserna. Lomborg gör i alla fall försök att vara begriplig.

Lomborgs utgångspunkt är att klimatförändringarna är på riktigt och bör hanteras men att de för det första är mycket mindre allvarliga än det normalt erkänns och för det andra att man noggrant bör undersöka vilka åtgärder som är mest effektiva. Tvärtemot alarmisterna lyfter han fram illustrationer (som bilden ovan) som visar – och jag har som sagt inte kontrollerat hans beräkningar – att kostnaderna för klimatskadorna trendmässigt sjunker som andel av världens bruttonationalprodukt. Mänskligheten har ett allvarligt problem men det är ingen ko på isen. När FN-chefen Guterres säger att ”världen står inför en miljökatastrof… översvämningar, torka, värmechocker, skogsbränder, allt starkare orkaner… det största hotet mot vår ekonomi” så överdriver han grovt, menar Lomborg, som visar grafer över en utveckling som inte alls ter sig så skrämmande.

En ögonöppnare, för mig i alla fall, är när han i nobelpristagarens i ekonomi William Nordhaus anda påpekar att miljömänniskorna tänker fel när de bara uppmärksammar den skada klimatförändringarna orsakar. För att analysen ska bli riktig måste man också ta med den skada, de kostnader, världens motåtgärder ger upphov till. Åtgärderna är ju inte gratis. Lomborg och hans expertgäng översätter alla skadorna till dollar och räknar också motåtgärderna i dollar och kan på så vis räkna ut hur mycket avkastning i form av förbättringar räknat i dollar man får för exempelvis hundra dollars investering i motåtgärder.

På det viset kommer han fram till slående resultat när han beräknar en större grupp problem som mänskligheten dras med, alltså inte bara ett eventuellt klimathot. De pengar världen har tänkt att satsa på sådant som klimatåtgärder och malariautrotning är trots allt begränsade och därför är det klokt att så noggrant man kan beräkna avkastningen på olika insatser och välja sådana som ger nytta för pengarna.

Lomborg kommer fram till att de stora klimatsatsningarna under det senaste årtiondet på det hela taget inte gjort någon nytta alls. Parisavtalet och besläktade åtgärdspaket väntas begränsa världens temperaturökning med 0,029 grader till år 2100. En satsning på en dollar i sådana verksamheter ger en avkastning på 23 cent och är alltså en förlorare. Han jämför med utrotning av tuberkulos där varje satsad dollar ger 40 – 100 dollar tillbaka i sparade liv (där han räknar alla liv, eller kanske levnadsår, som lika mycket värda i dollar oavsett hur mycket de i verkligheten åstadkommer för världen).

Han för ett resonemang om u-länder som alla borde ta till sig eftersom det, om han verkligen har räknat rätt vilket jag inte betvivlar, får storpolitiska konsekvenser. Han jämför två scenarier, ett där utvecklingen med energieffektiva fossiler och ett annat där i stället hållbara men ineffektiva energikällor används. Allt annat lika skulle BNP-utvecklingen gå mycket fortare med fossiler. Å andra sidan skulle klimatskadorna bli större men netto skulle det kunna bli mer fördelaktigt med fossilbaserad utveckling. Lomborg räknar ut att exempelvis Bangladesh år 2100 skulle bli lika rikt som Holland idag med hållbar energi men redan år 2060 med fossiler och därmed ha tillräckligt med resurser för att hantera de extra klimatskador oljan och kolet skulle ställa till med.

Kanske tänker kineser och indier som Lomborg. De och andra u-länder reserverar sig rätten att med hjälp av kraftbränslen som kol ta ett snabbspår till ökad BNP per capita. Om Lomborg har rätt måste man i dessa länder anse västerlandet för illvilligt eller naivt när vi med konstruerade klimatargument försöker bromsa utvecklingen i resten av världen. Inte så svårt att hitta på en ny berättelse om västvärldens aldrig avtagande ambitioner att hålla resten av världen under sin klack.

Lomborgs resonemang är förstås irrelevant i en värld av alarmister där jorden inte förväntas vara beboelig om tio år ifall mänskligheten inte genast gör drastiska saker. Men Lomborg menar att alarmisterna helt enkelt har fel. Klimathotet finns, men går att hantera, framför allt med teknisk utveckling. Sol och vind är ännu inte bra nog.