Jag tror att Sveriges politiker regelmässigt misslyckas med att uppnå sina mål och löften i frågor där det går att mäta måluppfyllelsen. I början av 2016 sa dåvarande inrikesminister Anders Ygeman att 80 000 personer skulle utvisas under året. (Det blev lite över 20 000 om man räknar med de 15 000 som återvände frivilligt.) Inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige 2020 skulle ha Europas lägsta arbetslöshet. I själva verket blev Sverige det land i Europa där arbetslösheten ökade allra mest under perioden. Det kan hända att mitt selektivt ondsinta minne bara letar efter misslyckanden men tills detta visas anser jag att mitt minne är i mint condition.

När det gäller växthusgaser har den svenska politiken presenterat ett storvulet mål och löfte, nämligen att de svenska nettoutsläppen per 2045 ska vara noll. Det låter mätbart nog för mig även om vetenskapsmän säkert kan definiera om någon viss sorts nettoutsläpp så att det inte längre är ett nettoutsläpp men det struntar jag i just nu.

Den svenska växthusgaspolitiken består vid sidan av detta mål också av en tillhörande lagstiftning och ett kontrollorgan som heter Klimatpolitiska rådet. Rådet är en statlig myndighet med en styrelse som till övervägande del består av personer som tillhör det svenska klimatpolitiska etablissemanget för att inte säga den mest framstående kåren av svenska klimataktivister. Det betyder inte att det skulle vara något fel på dem, bara att de inte kan förväntas överse med avvikelser från förväntad måluppfyllelse från regeringens sida utan tvärtom vara det djärva nollutsläppsmålets bitskaste vakthundar.

Så är det också. I flera år har rådet i sina årsredovisningar konstaterat att ”inget av målen i det klimatpolitiska ramverket bortom 2020 kommer att nås med nuvarande förutsättningar och beslutad politik”. Nyligen kom rådets senaste årsredovisning är där är budskapet i stort sett oförändrat: det kommer inte att gå. ”De tillfälliga utsläppsminskningar som skett under den pågående pandemin har endast marginell effekt på den globala uppvärmningen, och på Sveriges förutsättningar att nå klimatmålen.”

Klimatpolitiska rådet finner därför anledning att ta till barskare toner mot regeringen. Den kan inte fortsätta att skylla förseningarna i utsläppsminskningarna på coronat:

Men när det gäller återhämtningen ut ur krisen och de mer långsiktiga reformerna måste kraven ställas högre. Då räcker det inte att ”inte göra fel”. Takten i klimatomställningen är fortfarande för långsam och politiken är inte tillräcklig för att klimatmålen ska nås.

Rådet drar sig inte för att predika att regeringen bör betrakta coronakrisen som en välsignelse i förklädnad:

En kris kan också skapa möjligheter att tänka om, tänka nytt och uppnå större förändringar. Förutsättningarna för att ställa om för att uppnå klimatmålen är på flera sätt bättre efter coronakrisen än de har varit i anslutning till tidigare ekonomiska kriser… [Ett skäl till detta] är en frambrytande insikt om att snabb förändring och gemensam handling är möjlig, inklusive omfattande klimatinvesteringar, en insikt om momentum. Samhällen kan reagera snabbt och resolut under kris. Detta möte mellan mognad och momentum öppnar ett möjlighetsfönster för att öka takten i klimatomställningen.

På mig verkar hela upplägget skumt eller i varje fall tvivelaktigt inte minst statsförvaltningsmässigt. Klimatpolitiska rådet framstår som en statsfinansierad lobbygrupp för miljömålet växthusgasneutralitet år 2045. Riksdagen har alltså tillsatt en aktivistmyndighet som ska jaga den reguljära statsförvaltningen att uppnå riksdagens mål. Varför skapades ingen myndighet som hette Arbetsmarknadspolitiska rådet med uppgift att säkerställa Löfvens löfte om Europas lägsta arbetslöshet? Myndigheter är till för att verkställa politik och det är nog oundvikligt att de också politiserar en del men att tillsätta myndigheter bara för att politisera är, vad jag kan begripa, fel.

Särskilt fel blir det när myndigheten, Klimatpolitiska rådet i det här fallet, tillgriper brännvinsadvokatyr exempelvis om att det i Sverige finns en ”frambrytande insikt om att snabb förändring och gemensam handling är möjlig, inklusive omfattande klimatinvesteringar” (som staten gärna kan låna till). Någon sådan insikt har jag aldrig fått även om jag kan tänka mig att klimatnördar gärna tror sig ha skådat sådana uppfattningar hos den allmänna opinionen.

Själv tror jag att det faktum att miljömålen inte nås varken i Sverige eller i andra länder inte beror så mycket på dåligt handlag från regeringarnas sida som på att målen faktiskt är ouppnåeliga. Världen håller nu på att försöka uppfylla en till sin natur helt stalinistisk plan på total omvälvning av produktion och konsumtion som genomförs på måfå och efter tillfällig, känslomässig inspiration. År efter år konstateras att det inte fungerar och att det därför hela tiden behövs mer pengar för kostnader som inte kunnat förutsägas.

Hela projektet känns som att vandra på kanten av ett svart hål. Det bästa vore att göra en paus, torka svetten ur pannan, dra slutsatser av vad som hittills fungerat och, om det verkar nödvändigt, göra en omstart. Men jag inser att detta djävulsmaskineri troligen inte har någon stoppknapp utan att man får vänta till det bryter samman under sin egen tyngd.