Den politiska korrektheten – eller ”wokism” som det heter på engelska – är vår tids maktbärande ideologi eller religion åtminstone i Sverige och i ökande utsträckning i USA. De gamla politiska tankesystemen såsom liberalismen och socialismen (representerad exempelvis av den svenska socialdemokratin) har ingenting att sätta emot utan riskerar att bli helt sopade av banan.

PK-ismens genombrott har skett på några decennier även om lärans frön kanske kan spåras ett halvsekel tillbaka. När dess första skott visade sig kunde man emellertid inte ana att den skulle utvecklas till en så farligt invasiv och virulent art. Värsta jättelokan, mårdhunden eller japanostronet.

Om man som den här bloggen har ambitionen att utveckla samtidens självförståelse kan man inte bara notera och registrera denna djupgående förändring av den idévärld i vilken vi lever. Dessutom vill man begripa hur förändringen gick till. Vilka krafter gav upphov till PK-ismen?

Ibland slötittar jag på YouTube för att se hur andra samhällsintresserade ser på saken. För det mesta ser de inte alls på saken eftersom de inte betraktar idéer och ideologier som djur och växter och andra levande ting som kämpar för tillväxt, livsutrymme och dominans enligt darwinska principer. Men om man studerar det hela i ett darwinistiskt perspektiv så måste man fråga sig vilka avgörande förändringar i tillvaron (i några av de mest avancerade västerländska nationerna) det är som skapat så vidunderligt goda livsbetingelser för PK-ismen att den på kort tid kunnat etablera sig som samhällenas idémässiga grund.

Döm om min tillfredsställelse när jag såg två topprankade amerikanska intellektuella, Jordan B. Peterson och Bret Weinstein (bilden) – båda två universitetsprofessorer som blivit kända för att inte acceptera att utmobbas av sina PK-istiska, ”woke”, studenter – resonera om lärans ursprung. (Du kan börja 60 minuter in i programmet och var beredd på mycket pladder. Weinstein vill presentera en rätt komplicerad teori och Peterson stör honom med välvilliga och djupsinniga men irrelevanta kommentarer.)

PK-ismens grundbult är postmodernismen vars huvudsats är att det inte finns någon sanning. Weinstein säger att vi som är lite mer erfarna lever i en värld där det finns en sanning. Om bankkontot är tomt hjälper det inte att uppfinna en fantasivärld där kontot är fullt. Men en yngre generation som är uppfödd med datorer och internet upplever inte världen på det sättet. På internet kan allt skapas. Allt är misstänkt fejk och fejk är också ett slags sanning. Dessa människor ”abstraherar sig bort från verkligheten”. Det råder därmed ”ett inbördeskrig mellan dem som anser att verkligheten kommer i första rummet och dem som menar att ’the on-line world’ kommer i första rummet”. Weinstein skräder inte orden: ”Ju mer människorna tillbringar sina liv på internet desto mer vilseleds deras sinnen och de missförstår vad som är nödvändigt; om man tar denna konstruerade världsbild och försöker tvinga den på verkligheten får samhället svåra kriser när civilisationens grund sönderfaller inför våra ögon”. ”Folk blir så besatta av sina postmoderna idéer att de insisterar på dem trots att de ser hur de förstör samhället när de försöker förbättra världen genom sina naiva idéer om hur tillvaron fungerar.”

Jag tycker denna förklaring av PK-ismen är intressant om än tossig men jag är framför allt nöjd över att dessa titaner försöker hitta ett svar på frågan. Det visar att frågan finns och att jag inte är ute och cyklar när jag försöker besvara den.

Min förklaring är inte att PK-ismen beror på tekniken, vilket jag tycker låter som science fiction, utan på att den moderna världen sedan demokratins genombrott fått en helt ny typ av härskare, nämligen politikerna. Alla slags härskare vill ha mer makt och har därför anledning att uppmuntra tänkesätt som bidrar till att de får mer makt. Till exempel insisterade kungar till ganska nyligen på att de var tillsatta av Gud. Kapitalisterna pekade på att de skapade jobb och välstånd och tyckte därför att tillvaron skulle inrättas efter deras önskemål. Feodalherrarna skyddade sina bönder från våld från främmande krigshärar och byggde sin legitimitet på den uppgiften.

Alla PK-istiska idéer har en gemensam kärna, vågar jag påstå, som är att de kräver politiska ingrepp och därmed mer makt till politiker för att kunna förverkligas. Exempelvis skapar begrepp som ”könsbyte” eller ”könskorrigering” nya världar av offentliga insatser, inte bara nya lagar och nya jobb åt kirurger utan också myndigheter som Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor som på seminarier ska informera skollärare om företeelsen samt psykologer som ska ta hand om de unga könsbytarna när de så småningom ångrar sig. På motsvarande sätt måste politiken styra långt mer än tidigare när den av PK-skäl tagit sig uppgifter som är omöjliga att uppfylla, till exempel att skapa jämlikhet även där jämlikhet är omöjlig att uppnå, till exempel på mattelektionerna i skolan. (Jo, det finns en metod som bara några skolor har varit djärva nog att pröva, nämligen att se till att ingen lär sig någonting alls vilket onekligen skapar ett slags jämlikhet.)