Tankar har en egen vilja. Om man släpper dem lösa hamnar de ej sällan någon annanstans än där man hade önskat. Tag den stora globala klimatomställningen som exempel.

Världen är nu förbi det stadium där man kunde betrakta klimatalarmismen som ett dyrt och irriterande men i grunden harmlöst påhitt av miljöivrare. Mycket annat som det svärmats om i decennier utan att det blivit något har nu plötsligt blivit något, till exempel feminismen som tagit över staten med resultat att Sverige har en feministisk utrikespolitik, vilken ingen begriper, och att vi har kvinnliga brandmän och attackdykare. På liknande sätt har klimatalarmismen numera flyttat in i nationernas och de globala institutionernas kontrollrum.

Hur det egentligen gick till vet jag inte. Jag säger som statsminister Löfven att ”jag inte såg det hända”. Men nu är det som det är och jag undrar hur det kommer att sluta. Det är på den punkten mina lössläppta tankar leder mig fel ungefär som en fågelhund som ivrigt markerar för en halvrutten bäver i stället för fasanen som nyss skjutits.

Världen vet inte säkert om den temperaturhöjning som inträffat beror på människans utsläpp av växthusgaser. Vi vet inte säkert om det är bra eller dåligt för mänskligheten att släppa ut koldioxid eller, om det är dåligt, på vilken sikt det skulle bli besvärande. Men likväl bedrivs en internationell politik på området som är mer inspirerad av Greta Thunbergs tänkande än den på denna blogg kände vetenskapsmannen Lennart Bengtssons.

Det förefaller sannolikt att politiken faktiskt kommer att leda till en minskning av koldioxidutsläppen. Världens politiker verkar som fångade av en stormvind och räknar med att den blåsten ska räcka till en total energiomställning. Antag nu att de faktiskt lyckas minska utsläppen av växthusgaser och antag vidare att de moderata bedömarna, vilket inte verkar osannolikt, har haft rätt hela tiden i att det inte varit så mycket fara å färde som alarmisterna larmat om. Det utbryter ingen värmedöd och Golfströmmen strömmar på som vanligt. Då kommer, säger min tygellösa tanke, politikerna att ta åt sig äran att ha räddat jorden och därför känna sig manade att hitta på ännu märkvärdigare stordåd – alltmedan skattebetalarna som underkastats stora och onödiga försakelser i form av skattehöjningar och vindsnurrebrus tvingas att ytterligare dra åt svångremmen. Politikerna har gjort ett storartat slag i luften och därav hämtat ytterligare kurage.

Men jag tröstar mig med att de flesta tankar, framför allt tankar om framtiden, visar sig felaktiga. Det händer oväntade saker eller, i det här fallet, saker som kanske inte alls bör vara oväntade.

Hela idén att statsmakterna i alla länder ska göra om nationernas ekonomier från något som vuxit fram naturligt genom marknadskrafternas spel till något som ingen någonsin sett men som många tycker låter bra är en sovjetidé. Många sovjetidéer var tilltalande i sin djärvhet. Ett nytt slags samhälle skulle byggas, människornas mentalitet skulle moderniseras för att passa Lenins och de andra marxisternas visioner, Sibiriens floder skulle vändas till att rinna åt andra hållet. Det trista för visionärerna var att det inte fungerade. Redan från början var ledarna tvungna att domptera sina befolkningar genom förtryck men till slut kraschade det i alla fall.

Nu kan du invända att jämförelsen haltar eftersom energiomställningen är ett obetydligt projekt jämfört med vad sovjetvisionärerna ville åstadkomma. Kanske det. Men jag har svårt att tänka mig att omställningsprojektet inte skulle vara genomgripande nog för att inte ge upphov till bråk mellan de ledande kadrerna allteftersom oförutsedda problem dyker upp (ty oförutsedda problem dyker alltid upp). Vad händer till exempel när de alltmera skattetyngda västerländska folken inser att de betalar för att Kina ska bygga fler kolkraftverk? Vad händer när klimatfrälsta direktörer får problem med lönsamheten? VD:n för den franska yogurtjätten Danone har just fått sparken för att han pratar för mycket om miljön. ”Man kan inte sälja yogurt och rädda världen på samma gång” argumenteras på företaget.

Jag tror att den planerade energiomställningen är en betydligt mer genomgripande revolution än vi hittills fattat. Allt ska göras om, produktion, konsumtion och livsstilar. Tänk dig själv att få ett vindkraftverk in på knuten eller att elen plötsligt lägger av där du bor. Ygeman svär på att detta inte kan hända, men vem tror på Ygeman? Obehagen låter sig redan anas trots att omställningen knappt påbörjats. Om det är något vi vet rätt säkert om revolutioner så är det att de äter sina barn.