Den märkliga syn som många svenskar har på invandrare när det gäller förväntningar, krav och tillhörighet har intressanta likheter med den syn vi vanligtvis har på våra egna barn. Våra barn har samma mänskliga värde som vi vuxna, men de är ändå inte riktigt fullvärdiga människor. Barn har rättigheter, men de har inga skyldigheter. Som förälder förväntas man ta ansvar för barnens handlingar. Man förväntas också ge dem de förutsättningar som krävs för att de en dag ska kunna stå på egna ben. Och man sviker inte sina egna barn. Aldrig!

Har ni tänkt på hur svenskars förhållande till invandrare påminner om föräldrars förhållande till sina barn? Som förälder ställer man krav, man försöker vara konsekvent, men i grunden är kärleken ovillkorlig.

När en ung afghan gick till attack med kniv mot oskyldiga människor i Vetlanda vägrade många svenskar att göra någon koppling mellan invandring och ökad våldsbrottslighet. Det finns en tolerans mot invandrarna som vanligtvis bara uppstår hos människor gentemot deras egna barn. Vad de små liven än ställer till för rackartyg får de alltid stanna kvar.

Hur barn ska uppfostras är en evig diskussion: Är det morot eller piska som gäller? Eller bara kärlek och förståelse? Men nu är det inte barnets integration in i vuxenlivet som debatteras utan invandrarnas integration i det svenska samhället. Parallellen är slående: Vare sig vi talar om barn eller invandrare verkar vi syfta på ofärdiga människor som måste få tid att mogna. Barnen ska förberedas för vuxenlivet; invandrarna ska förberedas för svennelivet.

Det finns ett uttryck för denna paternalistiska hållning till invandrarna: “De låga förväntningarnas rasism”. Det visar sig nämligen att vi svenskar inte har samma förväntningar på invandrare som på oss själva. Själv har jag inga problem med den hållningen (så länge vi talar om grupper av människor och inte individer). Varför ska vi ha samma förväntningar på människor som gett oss gängkriminalitet och hedersvåld som vi har på oss själva? Många intellektuella bygger dock sitt moraliska och sociala kapital på den bergfasta hållningen att alla människor världen över är så förbaskat lika. Därför vänder de gärna på steken och förklarar att de låga förväntningarna orsakar problemen istället för att de uppstår som en konsekvens av desamma. Det ena utesluter visserligen inte det andra: Det uppstår lätt en ond cirkel mellan mänsklig bristfällighet och förväntan på bristfällighet. Men att göra svenskars låga förväntningarna till huvudorsak till vissa invandrargruppers asociala beteenden är orimligt.

Men om vi jämför svenskarnas förhållande till invandrare med vårt förhållande till våra barn blir allt lättare att förstå. Vi betonar nämligen att barn är fullvärdiga människor precis som vi vuxna, men säger samtidigt att de inte kan förväntas ta samma ansvar. FN:s barnkonvention är numera inskriven i vår svenska lag. Där kan vi läsa att “alla barn har samma rättigheter och lika värde” (artikel 2), att “barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem.” (Artikel 12) Rättigheter alltså, men inte skyldigheter! Både barn och vuxna är människor men inte på samma sätt. Vi kan inte utkräva ansvar från barn. För vi pratar om barn! Det handlar om baaaarn!

Är det inte likadant med vårt förhållande till invandrarna? Det betonas att de är fullvärdiga människor precis som vi – vilket de naturligtvis är. Vi har alla samma värde. Vi är alla lika. Det får absolut inte finnas någon exkluderande svensk identitet som invandrarna inte är en del av. Att svenskar inte är samer eller kurder upprör ingen, men att samer och kurder inte skulle vara svenskar är helt otänkbart. Alla är svenskar! Och alla som bor i Sverige ska ha tillgång till våra socialförsäkringssystem och alla ska få bli svenska medborgare.

Men de små invandrarna har naturligtvis inte samma skyldigheter. Formellt sett kanske de har det, men vi har absolut inte samma förväntningar på att de ska leva upp till sina skyldigheter. Vi dömer inte lika hårt när de gör fel. Om svenska män hade kastat ut sina döttrar från femte våningen för att de ville gifta sig med en invandrare skulle hela den svenska offentligheten omedelbart rivit upp både himmel och jord. Nu förmildrar vi det som sker genom att hänvisa till segregation och kultur. Inget individuellt ansvar längre alltså. Och absolut ingen kollektiv skuld (vilket svenskarna naturligtvis hade tillskrivits). För invandrarna är inte som vi, plötsligt: Till skillnad från oss har de haft det svårt; de har inte fått lära sig att ta kvinnor i handen, de har inte fått lära sig att respektera homosexuella.

Och då är det upp till oss att lära dem. Det är vi som ska sätta invandrarna på kurs och lära dem allt de behöver veta om svenska normer. Som förälder skyller man ofta sina barns misslyckanden på sina egna tillkortakommanden. Som svenskar skyller vi invandrarnas misslyckanden på hela Sveriges tillkortakommanden. Det är vi som inte tagit emot invandrarna rätt, gett dem utbildning och jobb. Till och med när vi sänker förväntningarna blir vi dumma rasister.

Henrik Jönsson skrev nyligen i Göteborgsposten att det inte är immigrationen det är fel på utan immigrationspolitiken. Det är inte invandrarna som brister utan vi själva. Jönsson är långt ifrån ensam om att uttrycka den här typen av åsikter. Det är alltid vi som gör fel. Man ska inte tala illa om de som är svaga och försvarslösa. Man ställer aldrig sina barn till svars. Man kastar inte ut dem ur gemenskapen. De får stanna kvar. Hemma. Hos mamma och pappa.