Idag är det internationella kvinnodagen och trots pandemirestriktioner är det ingen brist på olika events, även om de sker digitalt i år. Vänsterpartiet Malmö arrangerar till exempel ett panelsamtal om rasifierade kvinnors och icke binäras hälsa. Varför just icke binära – som ju varken känner sig som man eller kvinna – ska uppmärksammas just på internationella kvinnodagen är en gåta men Vänsterpartiet är ju ett parti som anammat intersektionalitet före solidaritet så man kan knappast förvänta sig något annat.

Att vita kvinnors hälsa är ointressant för Vänsterpartiet är dock mer förståeligt, eftersom partiet är en av förkämparna för att rasera den så kallade vithetsnormen. Det finns knappast något som är så fult och förfärligt som vithet så en vit kvinna är bara snäppet mer värd än en vit man, det vill säga ungefär lika värdelös som något som katten släpat in.

EU-parlamentet iakttar ett mer vuxet fokus på kvinnodagen i år och lyfter alla de kvinnor som arbetar i främsta ledet under coronapandemin. För så är det ju. Majoriteten av vårdpersonalen är fortfarande kvinnor, som oförtröttligt strävar efter att ge vård och omsorg med risk för sin egen hälsa. De är sannerligen väl värda att uppmärksammas.

Så behövs det då en internationell kvinnodag? Självklart! Ännu år 2021 lever miljontals kvinnor i världen under könsförtryck och behandlas som andra klassens medborgare i religiösa (muslimska) diktaturer. De får inte gå i skolan, de får inte vistas utomhus utan sina män eller andra manliga familjemedlemmar, och de förväntas dessutom ta ansvar för männens sexualitet genom att dölja både hår, och ibland även ansiktet, så fort de är utanför familjesfären. Men även i vissa katolska länder förväntas de lyda männen – sina makar, sina fäder, sina präster.

Tyvärr är det inte dessa kvinnor som får mest uppmärksamhet en dag som denna, i alla fall inte här i Sverige. När jag exempelvis läser igenom Medborgarskolans program för dagen så finner jag ämnen som ”Kvinnliga företagare förr och nu”, ”Lifesize självförsvar”, ”Meditation för den moderna människan” och ”High Heel-dans med Wilnur” men inte ett enda ynka seminarium som handlar om alla de kvinnor som lever under olika typer av förtryck i religionens namn.

Det beror sannolikt på att det inte går att belysa detta oskick utan att också tala klarspråk om de patriarkala strukturer som råder utanför de västerländska demokratierna, något som är mer eller mindre tabu i Sverige.

När det talas om kvinnoförtryck är det de svenska männen som anklagas för att vara förtryckare – paradoxalt nog för att de inte är några förtryckare och alltså inte utgör något hot.

Därför vill jag, på denna kvinnodagen 2021, faktiskt uppmärksamma alla de män som är jämställda utan att ens reflektera över det. Män som min morfar och farfar, min far, min make och son men också kollegor och chefer som aldrig kommit på tanken att behandla mig som något annat än en jämlike. Män som vuxit upp och formats i det samhälle som våra förfäder byggde genom sitt hårda arbete och som aldrig skulle komma på tanken att försöka styra och ställa över en annan människa på grund av könstillhörighet.

Det är klart att det finns undantag. Vita, svenska män som bara är snäppet mer anständiga än talibaner och som ständigt talar om och till kvinnor i nedlåtande ton. Män som hatar kvinnor. På riktigt. Men de är inte särskilt många och själv ”träffar” jag dem främst i kommentarsfält och på sociala medier. Ändå betraktas vita män – och alldeles särskilt etniskt svenska – som sämre än andra män. Varför?

Det kunde vara passande ämne för ett panelsamtal på Internationella Kvinnodagen, till exempel under rubriken ”Hur kan vi förbättra samhällets syn på jämställda män?”

BILD: Svensk bonde och son slipar lie. 1950-tal.