Jag har haft några sömnlösa nätter ett tag. Det händer periodvis, särskilt när en årstid övergår i en annan, och det är ingenting som bekymrar mig nämnvärt. Det är bara att gilla läget, som det heter, och försöka utnyttja de tysta, stillsamma nattimmarna till att ha det så gemytligt som möjligt.

Det bästa med att vara vaken om natten är att man får höra fåglarna vakna och börja kvittra. Efter flera veckor med minusgrader är det plötsligt så milt att man kan sitta och skriva för öppet fönster klockan 4 på morgonen, och oj vad fåglarna är pigga och glada vid den tiden. Det är rena njutningen att lyssna på dem.

Det finns en nackdel med nattvaket också, nämligen tankarna. Aldrig blir tankarna så påtagliga som när man är alldeles ensam och hela världen sover runt omkring en. Främst tänker jag på den märkliga tid vi lever i, och då menar jag inte nödvändigtvis pandemin utan det samhällsklimat som smugit sig på oss. Från att ha varit ett folk som haft tillit till de folkvalda, och känt hopp inför framtiden, har vi blivit splittrade, frustrerade och ångestfyllda. Och det beror naturligtvis på att de folkvalda svikit och fattat beslut som skadat oss som nation.

Många ser nog hösten 2015 som en milstolpe för det totala sveket. Den där hösten då politiker, kändisar och mediehus gjorde ett stort nummer av sin öppenhet och tolerans, och välkomnade alla – precis alla – över gränsen. Stefan Löfvens Europa byggde minsann inte murar, hette det, och den som andades om att det kanske kunde vara på sin plats med en och annan restriktion fasciststämplades per omgående.

Public service hjälpte till genom att hänfört basunera ut att vi översköljdes av ett ”kompetensregn”. Det var skrattretande förstås, men skrattet fastnade snabbt i halsen eftersom det innebar risk för smutskastning och karaktärsmord att kritisera de uppenbara lögnerna. Dessutom var det förljuget även utifrån det humanitära perspektivet. Om politikerna verkligen ansåg att de gjorde rätt som öppnade gränserna på vid gavel, varför behövde de då mobilisera medierna att ljuga om de asylsökandes kompetens? Är det verkligen kompetensen som är avgörande för om man ska välkomna människor eller ej? Makten visste att de gick emot folkets vilja och försökte desperat tota ihop en lögn för att rättfärdiga sitt agerande.

Härom dagen skrev Johan Ahlenius en väldigt bra krönika här på Det Goda Samhället. Han påpekade att det som idag ofta karakteriseras som ”hat och hot” för inte alltför längesen beskrevs som en proteststorm. Men eftersom uttrycket proteststorm antyder att det finns något att protestera mot så har man målmedvetet avskaffat det. All kritik mot politikerna är numera likställt med hat och hot, eftersom det helt frikänner dem själva från klandervärda handlingar.

Det här nyspråket har bidragit enormt till folkets frustration. Människor känner allt starkare att de inte längre kan tala fritt ur hjärtat. Och att de har rätt i sin oro blev väldigt tydligt när skattefinansierade public service för en tid sedan infiltrerade en Facebookgrupp som intar en kritisk hållning till regeringens och folkhälsomyndighetens coronastrategi. Denna grupp hängde de ut som en ”dold” grupp som oroar ”experter”.

För det första finns det inget sådant som dolda eller hemliga Facebookgrupper, utan bara öppna och slutna. Och på sociala medier, så väl som i verkliga livet, har människor givetvis rätt att umgås med människor de har något gemensamt med. En sluten grupp kan lika gärna fokusera på tamråttor eller missionshusens historia som på den svenska coronastrategin.

Det är klart att Sveriges radios energiska granskare vet detta mycket väl – de väljer alltså medvetet att framställa den här gruppen som ett slags kuppmakare på väg med stridsvagn till Rosenbad. Här har vi nämligen en grupp människor som, sinsemellan, diskuterar coronastrategin och även upplyser politiker och medier i andra länder om situationen i Sverige. Och det är naturligtvis inte bra för Sverigebilden.

Kritik mot myndigheter och regering brukar normalt endast anses oroväckande i en stat med totalitära anspråk. Så vad säger det om tillståndet i Sverige att statliga medier rapporterar om detta som om det vore något slags kuppförsök?

BILD: Månljus. Målning av ryssen Ilya Repin (1896).