Vi människor har alltid behövt hantera vår vetskap om vår framtida död. I det korta perspektivet undviker vi den så gott det går. I längden finns dock inget att göra. Kanske har vi alltid lyckats lindra vår existentiella smärta något genom att uppgå i sammanhang som är större än oss själva. Om vi identifierar oss med ett kollektiv (familjen, yrkeskåren, nationen) som äger en beständighet bortom vår egen livshorisont kommer nämligen något av det vi är att finnas kvar även efter att vi själva är borta.

Tiden, tiden, tiden. I alla tider har den funnits. Allt som finns har den frambringat och allt som finns ska den ta med sig. Tiden ger och tiden tar. Ibland har vi tiden på vår sida, men då är det bara en tidsfråga innan den vänder sig ifrån oss, bort mot en värld vi aldrig får se.

Döden, döden, döden. Alltsedan vi föddes har döden vandrat vid vår sida. Vi gör vad vi kan för att hålla den borta. Får vi näring och säkerhet känner vi oss trygga för stunden. Får vi fortplanta oss känns det också som en seger över förgängelsen. Men hur blir det när dessa grundläggande behov för vår överlevnad är tillgodosedda? Har vi då löst problemet med vår egen dödlighet? Knappast.

Vi vet nämligen nämligen att döden till sist hinner upp oss. Vi vet att tiden till sist aldrig låter sig besegras. Ingen kan vinna över tiden. I någon mening vinner tiden till och med en delseger varje dag. Cotidie morimur: “Vi dör varje dag”, skrev romaren Seneca (omkr. 4 f kr-65 e.kr) i ett av sina “Brev till Lucillius” och fortsatte: “Varje dag rycks en del av våra liv ifrån oss, och samtidigt som vi själva växer minskar vårt framtida liv i omfång”.

Dödsmedvetandet har en framträdande plats i vår västerländska kultur (kanske i alla kulturer). De stora strömningarna inom den praktiska filosofin kan beskrivas utifrån den inställning de förespråkar inför döden. Stoicismen lär oss att vara likgiltiga. Epikurismen lär oss att uppskatta det vi har för stunden. Kristendomen lär oss att tro på ett bättre liv på andra sidan graven. I vår sekulariserade samtid verkar epikurismen ha triumferat för vi fokuserar gärna på livet och undviker att tänka på döden. Så länge livet går att avnjutas utan att vi plågas vill vi leva så länge vi får.

Men det finns ett annat sätt att betrakta vårt förhållande till tiden och döden. Och det är att se på de fördelar som finns med att leva i sociala sammanhang. Och eftersom vi nu i början av 2020-talet håller på att återupptäcka betydelsen av det sociala samtidigt som vi blir mer medvetna om de begränsningar som ligger i individualismen kan det vara värt att säga något i ämnet.

Sociala sammanhang fungerar i två dimensioner. Vi har först de samtida sammanhang som existerar vid varje given tidpunkt. På familjenivå kan vi säga att jag som vuxen mitt i livet har en relation till mina gamla föräldrar, till min partner och till mina barn. Därmed har själv också olika roller att spela i förhållande till olika närstående. För min mamma är jag “son”. För min dotter är jag “pappa”. Har jag syskon är jag deras “bror”. Allt det här är samtida relationer: Jag är far till min son samtidigt som han är son till sin far.

Men det finns också en dimension i systemet som fungerar över tid. Jag som individ kommer nämligen att fylla olika funktioner beroende på var i livet jag befinner mig. Som barn är jag son, kanske barnbarn. Men när jag sedan blir äldre blir det min tur att inta rollen som pappa och ännu senare som farfar eller morfar. Det vill säga att systemet i sig uppvisar en beständighet över tid samtidigt som de personer som upptar de olika platserna i systemet “dör lite varje dag” eftersom de varje dag kommer allt närmare den roll som består i att ta emot besök på kyrkogården. Systemet består, men personerna som bär upp det byts ut.

Principen om systemet som överlever individerna går att utöka till mer omfattande sammanhang än våra familjestrukturer. Det kan gälla en hel nation eller en nationell kultur. Om jag själv som individ identifierar mig med min nation blir jag en del av någonting som kommer att överleva mig själv. Och identifikationen kan vara mer specifik: Den kan gälla identiteten svensk soldat, svensk arbetare eller svensk småbarnsmamma. Den gemensamma identifikationen skapar samhörighet mellan människor som lever samtidigt, men den skapar också samhörighet mellan människor som lever före och efter varandra.

Identifikation och samhörighet skapar alltså en känsla av kontinuitet. Det fanns något före mig som jag fick bli en del av och det kommer också finnas kvar något av mig efter att jag själv är borta. Det fanns någon för hundra år sedan som var som jag! Och det kommer finnas någon om hundra år som är som jag!

I de riktigt stora perspektiven dör kanske även släkter och nationer lite varje dag. Men de lever i alla fall längre än enskilda individer. Och det är därför som det gemensamma också är en tröst mot livets ändlighet. Vi får vara en del av något som består. Jag och de som kommer att leva efter mig har något gemensamt. Vi är en del av samma sak. Det jag är kommer inte att försvinna!

Om jag på ålderns höst får uppleva glädjen att få barnbarn kan jag då tänka att även de någon gång om 30-40 år, långt efter att jag själv är borta, kommer få gå ut en solig vårdag och tycka att livet är underbart. Att jag själv då inte finns spelar ingen roll. Något av det jag är kommer de att bära med sig. Och det ger tröst. Döden blir uthärdlig. Den tar inte allt. Inte än i alla fall.