Ingenting kan få politikeradelns floskelmaskiner att gå igång så som rättframma och tydliga kommentarer om invandringens negativa konsekvenser. När Jimmie Åkesson gick ut och krävde ett stopp för den invandring som utgör en social, kulturell och ekonomisk belastning för samhället lät inte kritiken vänta på sig. Människor på flykt kan minsann inte vara en belastning, får vi höra.

Det är naturligtvis bara snicksnack, för det är klart att de kan. Inte för att det är deras mål, naturligtvis, utan för att de kommer från kulturer så väsensskilda från vår egen att de har svårt att acklimatisera sig och bli en del av vårt samhälle. Därför har Sverige under en längre tid konfronterats med många företeelser som är en enorm belastning för samhället, på många olika plan och som härrör just från invandringen. Vad ska man annars kalla hederskultur, månggifte, kvinnoförtryck, barnäktenskap, klansystem och shariapoliser? Berikande för samhället?

Det tror jag inte ens att Annie Lööf och Nyamko Sabuni tycker, om de är riktigt ärliga, trots att de båda två har tutat som mistlurar om det förfärliga i Åkessons uttalande. Så varför kan de inte bara vara ärliga och säga att Åkesson har rätt? Varför kan de inte erkänna att Sverige måste stänga gränsen för den invandring som för med sig sådana här belastningar? För dem är det viktigare att kritisera Jimmie Åkesson än att ta ansvar för Sverige. Det är för mig en gåta att folk som är så förljugna överhuvudtaget lyckats ta sig upp till toppen av ett riksdagsparti.

Det är dock Socialdemokraternas ständigt twittrande allt-i-allo Annika Strandhäll som står för det riktigt skrämmande i sammanhanget. På Twitter skriver hon så här:

”Det är det Sverige han ser 2021. Det är inte mitt Sverige. Hur har vi kunnat tillåta det offentliga samtalet att spåra ur på detta sätt.”

”Det är inte mitt Sverige”. I Annika Strandhälls Sverige ska man alltså inte försöka få bukt med företeelser som är en belastning för samhället, eller undvika att sådana sprids alltmer? I Annika Strandhälls Sverige ska man istället släppa in alla, utan att bry sig ett skvatt om konsekvenserna?

Med tanke på hur den socialdemokratiska, miljöparti-influerade, regeringen agerade under den stora flyktingströmmen 2015, och hur Sverige ser ut idag snart sex år senare, är det uppenbarligen exakt det hon anser. Men varför? Är hon korkad? Struntar hon i hur det går för nationen och dess medborgare? Eller vill hon bara visa sig märkvärdig? Fan vet.

I Annika Strandhälls Sverige ska man dessutom inskränka yttrandefriheten så att ingen får säga eller skriva något som går emot hennes egen och, förmodar jag, hennes partis uppfattning. Jo, det är precis det hon säger när hon frågar sig hur ”vi” (socialdemokraterna och deras allierade?) har kunnat ”tillåta” att man får säga något sådant som Åkesson sa. Det kan bara tolkas som att hon anser att det det offentliga samtalet ska styras uppifrån – av henne själv, kärleksvännen Morgan Johansson och av det övriga politikerväldet.

Det här innebär att Annika Strandhäll, sitt ljuva leende och sin flickaktigt storögda blick till trots, är långtifrån någon demokrat. Men det förstår hon inte själv. Hon är så marinerad i den socialdemokratiska världsuppfattningen om demokrati (att den enda acceptabla formen av demokrati är socialdemokrati) att det för henne ter sig helt naturligt att hennes parti ska ha makten över det offentliga samtalet. Det fria ordet, det uppskattar hon bara när det gäller henne själv och hennes meningsfränder. När det gäller meningsmotståndare skriker hon istället efter censur. Det är så hela det socialdemokratiska partiet ser ut idag.

Istället för att skriva i affekt om att Jimmie Åkesson säger det som allt fler medborgare tycker borde svenska medier därför granska Annika Strandhäll och hennes partikamrater och gå på djupet med den här sortens obehagliga och odemokratiska uttalanden och med hela det socialdemokratiska partiets attityd till demokratin och yttrandefriheten.